Hmm. Insåg att folk vill locka till sig människor för att hamna på blogglistan för de mest besökta sidorna. Har inte tänkt på det så mycket. Jag har till största del skrivit om mina dagar och lite hur jag känner, typ som en dagbok. Men det är väl inte riktigt så. Det är väl klart att jag vill förmedla och berätta för alla vem jag är och vad jag står för, jag har inte direkt något att skämmas för. Men ibland kan det bara vara svårt att veta vem man är och vad man står för... känner inte ni så? Om någon skulle komma fram till er och fråga: vem är du? Ha! Vilken fråga! Man svarar fnittrande sitt namn och helt plötsligt är det ur världen, men bara för ett ögonblick. Sedan studsar frågan tillbaka och du undrar vad personen menade. Vem är du? Vem är du? Vem är du? Vem är du? Det finns inget vettigt svar på frågan, naturligtvis inte något som går att rabbla upp på fem sekunder. Man kan berätta vad man gillar, om sin familj och vänner, ytliga saker. Men att berätta någonting djupt, som bara du själv vet och tänker och aldrig har sagt till någon, är svårare än man tror. Jag vet själv att jag har tänkt: om någon frågar mig om en mörk hemlighet skulle jag kunna tala om det. Fast det kanske bara är jag som tänker och tror så. För i själva verket går man på nålar, vrider och vänder sig och undrar om det är möjligt att golvet kanske viker undan och slukar dig helt och hållet. Kan du gömma dig? Nej. Tids nog vill folk veta vem du är och då är det bara att harkla sig och rabbla på.
"Jag är en stor egoist med kaxig attityd, onårbara drömmar och en alltför stor garderob"
...eller...
"Jag är en sårbar, ynklig varelse med så stora tankar att de knappt får plats i mitt eget huvud!"
Vad kan du berätta och vad kan du inte berätta? Inte vet jag, det bestämmer du själv. Men jag antar att i en blogg måste du tänja lite på gränserna då och då, bara för att locka till dig en god publik. Såklart kommer jag inte skriva vad som helst. Jag håller det mesta för mig själv och det är sådan jag är. Inget mer med det.
   De mest kända bloggarna är modebloggar och det hetaste ämnet just nu är presidentvalet i USA. Tyvärr är inte jag särskilt insatt i någon av dem. Åtminstone inte politik, inte ens svensk politik. Mode är inte min grej, jag bär det jag trivs i och det jag tycker är snyggt. Jag är snarare den som alltid hamnar efter i modet. När stuprörsjeansen är ute köper jag ett par. När benvärmarna tappar intresse för människor kutar jag till H&M och drar fram plånboken. Varför ska jag göra som alla andra när jag inte ens trivs i dem kläderna? Eller, ja, åtminstone inte förrän det inte längre är inne... Haha.

Nu är det allvar. Mörka tider närmar sig och jag tänker inte låtsas som att allting är som en dans på rosor. Men med kylan kan även värmande juletider komma, vilket jag välkomnar med öppna armar.
   God natt på er, jag ska nog stanna uppe ett tag till...