En bild säger ju tusen ord. Men kan en tystnad göra det också? Det undrade jag i morse. Jag och min syrra satt på busshållplatsen utan att säga ett ord till varandra. Jag visste att om jag skulle säga något skulle jag antagligen bryta ihop, eftersom att jag inte är lika stark som henne. Hon har gått igenom saker som jag aldrig skulle kunna göra. Om jag vore hon skulle jag storgrina. Men så är man ju bra på att svälja känslorna, eller snarare glömma bort dem. När vi satt på bussen mot Rudbeck steg Anna och Tessi på och jag liksom sken upp inombords och jag tvingade mig själv att trycka undan deppigheten för en stund. Och i ju med att dem inte fick se några tårar fick ingen annan det heller.
   Jag får inte trycka undan det här mer. Jag hade bestämt mig för att gå hem och släppa ut allting, men det visade sig att folk var hemma och då ville jag inte göra det. Det ligger liksom inuti mig och bildar en stor, obehaglig klump i magen som växer sig större så fort jag tänker på saker och ting. Saker som grö mig ledsen. Det behöver inte vara stora saker. Det gör ont i alla fall.
   Min syster kanske behöver operera sig igen. Igen. Igen, igen, igen. Igen kan ta sig i arslet. Hon är uppriven för det och imorse började hon gråta och då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Ändå var jag stum och likgiltig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad skulle ha tröstat henne vid den stunden? Ingenting. Om jag skulle säga att allting skulle ordna sig kanske det skulle vara en lögn. Så jag sa något dumt som hon avfärdade. Och sen teg jag igen. Igen. Det får inte hända igen! Det får bara inte! Hon förtjänar något bättre, hon har lidit tillräckligt. Jag är långt ifrån att känna det som hon känner, men ändå har jag så ont, det värker i bröstet.

Nu ska jag gå och äta. Och jag kommer låtsas som att allting är som vanligt, jag kommer skratta, jag kommer le. Men jag kommer inte glömma det onda inuti mig.