Jag väljer att tro

 


När människan tog sina första steg på månen tvivlade många. Varför? Man tror på en övermäktig gud men inte på sin egen art? Ibland kan jag fråga mig själv hur det blev som det blev.


Sommaren 2007 åkte jag iväg på konfirmationsläger i två veckor. Dag ut och dag in med böner, psalmer och djupt grubblande rubbade hela min tidigare livsfasad. Jag var där för att besvara en mycket förunderlig fråga: Finns Gud? Sedan hände det. Mitt under en andakt med levande ljus och sargade själar slog det mig. Vem har sagt att det blotta ögat ser är det enda som finns? Livets största mysterium är döden, och det bara för att vi inte vet vad som kommer att hända. Men vi vet att det finns, trots att man inte direkt kan se den. Detsamma med kärleken, kan man se den? Nej, bara tecken på att den finns och ändå tror vi på den. Jag insåg att det här inte kunde vara allt. Det måste finnas någonting större, något mer och något så kraftfullt att det får hela mänskligheten att verka obetydlig. Måhända att det inte är Gud jag talar om, utan om något utöver människans kapacitet, förstånd och kontroll. Under en tid trodde jag på Guds existens, men detta heliga band bröts redan första dagen jag kom hem. Hela min familj och alla andra i min omgivning betvivlade starkt min nya tro och detta gjorde mig sårad, ensam och besviken. Jag hatade faktumet att ingen tog mig på allvar och att de jämt inflikade en retsam kommentar som "ska du inte be en bordsbön, Sandra?". Jag hade stor lust att spotta dem i ansiktet. Men med tiden svalnade ilskan och därmed tron.


Vem har sagt att tron måste vara långvarig eller ha någonting med Gud att göra? Vi behöver inte tro på det övermäktiga, utan någonting som i våra ögon har större betydelse än allt annat. Tro på att det blir en bättre morgondag. Tro på dina barn, deras instinkter och deras oskyldiga barnasinnen. Tro på att vi kan vinna över cancern. Tro på att det finns något gott i alla människors hjärtan, tro på frihet, fred, kärlek. Tro på en styrka som även den klenaste kan bära inom sig.


Många beskyller religionerna för att ha orsakat krig och dödat hundratals. Men varför skylla på religionerna när det är människan som skapat den? Vi bär skulden och vi kan inte skylla på något annat. Respektera den troende, för det är hans/hennes val, inte ditt. Jag tänker inte få detta att låta som en profetia, men ni har väl ändå förståndet i behåll? Se dig omkring. Vi är alla människor, alla av samma art. Vi må inte ha samma tro men det är det som gör oss unika och befriade från överkontrollerande som hindrar oss från att tänka självständigt. Vi lever inte på medeltiden längre.


Jag ska ge dig ett gott råd, och jag vill att du tänker efter när jag säger detta. Tro på dig själv. Tvivla inte när man talar om människans första steg på månen. Vi är starkare än vi tror, och har lyckats bibehålla en enorm prestationsförmåga genom tiderna, som dyker upp under de mest påfrestande ögonblicken. Vid ögonblick då vi tror att vi ska bryta ihop och dö, men när vi egentligen kan resa oss upp med stolthet och minnas de ljusa stunderna i livet. Människan är kapabel till mer än vi någonsin kan ana. Tvivla aldrig på dig själv, på din förmåga, din styrka. Tro på dig själv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0