Nu skriver jag bara.

Jag tror det är dags nu, för att bli mer känslosam. Men det är väl så att jag mår bättre nu (har inte direkt mått dåligt) jag kan liksom inte förklara. Det här skriver jag mest för min egen skull, för att rensa tankarna.

Läser om folk med problem och tänker på hur jag lämnade det bakom mig för ett tag sen. Det var när våren kom som allting blev så mycket ljusare. Är det så att svenskar är mer deprimerade för att halva året består av snö/slask/höstrusk? Jag tror faktiskt att det var en bidragande faktor. Nu när våren är här tog jag mig till och med tillfället att ta och cykla lite enhjuling! Det var jäkligt skoj faktiskt, kunde bara cykla typ 1 meter och lite till utan att hålla i mig. Det är svårt, och halva jobbet ligger i det mentala.
   Men så tvingas man tillbaka av vissa människor, man blir påverkad av allt som händer runt omkring. Och så känner man sig plötsligt som att man är tillbaka till punkt 1, eller snarare från nollan. Jag blir en främling på nytt, alla blir främlingar på nytt. Det är väl bara jag som tolkar det konstigt, ska alltid vrida saker åt fel håll. Tänker jag för mycket? Jag gör nog det. Men jag kan inte hjälpa det.

Ibland orkar man bara inte. Jag vill skrika, bli av med allt. Vissa dagar kan jag skina som solen. Idag kände jag mig aningen mulen. Kanske är det bara så jag känner nu, när nattmörkret ligger på och trycker? För när den blå himlen öppnar sig känner jag mig fri och verkligen bara fri, ingenting annat. Kan det inte bara vara så, alltid, hela tiden?



Jag tänker för mycket. Godnatt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0