Föräldrar är också människor

När jag var och letade efter lite inspiration för att skriva en krönika eller liknande (måste ju göra något för att få tiden att passera!) stötte jag på en krönika skriven av Eva Persson, om att skriva om sitt privatliv på internet via t ex bloggar. Jag ögnade igenom lite strött och kom tillslut fram till texten:

"När jag var upprörd efter ett gräl med min tonårsdotter (hon lånade mina strumpor utan lov - vilket är en petitess men det var droppen som fick bägaren att rinna över), fick jag ett gensvar från många tonårsmödrar som med stora skratt kände igen sig. Härligt, säger jag!"

Det fick mig att tänka. Man tror ju hela tiden, från oss "tonårsdöttrars" perspektiv uttalat, att det är vi som har det så jäkla jobbigt hela tiden. Och det är ju klart! Vi har skolan att tänka på, plugget, vänner, pojkvänner (eller flickvänner om ni så vill), träningen osv osv. Inte tänker man att en liten strumpa kan orsaka så mycket. Men så läser man det här och jag undrar: Har tonårsmammor det svårare än vi tror? Har tonårsföräldrar det svårare än vi tror?

Alla håller vi väl med om att dem är töntiga. Dem kan från stund till stund liknas vid dinosaurier, gammalmodiga och trögtänkta små varelser som gnäller och tjatar på en. Gör si, gör så; bla, bla, bla! Det gör ju inte vår vardag lättare liksom, vi har ju fullt upp som det räcker! Men nej, de ska komma upp, smygandes bakom en och kika lite nonchalant över axeln när man skriver ett blogginlägg. En själv tjuter till, kastar sig över skärmen och morrar inombords när föräldern skrattar till. Hallå! Det här är mitt privatliv... som alla får läsa... utom NI! 
   Men att en mamma tappar tålamodet över en lånad strumpa, det är faktiskt förvånande.

Både föräldrar och barn i en familj vet förhållandet till varandra: Mamma och pappa skämmer ut barnet, men dem måste eftersom att de inte vill att hon/han ska växa upp. Något liknande, åtminstone. De är överbeskyddande oftast, vill att man skriver punktliga sms om vart man är eller vill ha en hem tidigt. Dock för vårt eget bästa och jag förstår dem egentligen. Jag skulle vara skitskraj efter alla våldtäckter man hör talas om idag, att det skulle hända sitt eget barn är inte någon höjdare. Men på andra sett, är vi irriterande, förutom när vi bara vill vara ifred för en stund? Är det inte VI som ska tycka dem är irriterande?

Man måste ju inse att föräldrar också är människor. Dem har också känslor. Jo, faktiskt, det är sant! Och dem vet inte allting, dem är lite dumma, lite osäkra, lite otrygga i denna nya värld som växer upp inför deras ögon. De har det också jobbigt, med alla räkningar, arbeten, hushållet, ja, allting måste tas om hand. Även om man tycker att vi tonåringar faktiskt har det sämre till, vi är i en känslomässig svacka i livet där allting går upp och ner, ingenting är säkert och vänner kan lämna en fortare än man hinner blinka! Men föräldrar har sitt liv utstadgat och hur blir det bättre på en skala? Förutsägbart? Tråkigt? Eller ett tillfälle för att ta vara på sin tid och njuta, så länge det går. Efter en hård dag på jobbet vill dem komma hem och bara vara, men BOM och vi står där. Vi strör saker omkring oss, vi övertar fjärrkontrollen, vi "glömde" plocka in diskmaskinen. 
   Och sen ser dem att man har deras strumpor på sig. Helvetet är löst.

Föräldrar har också känslor. Dem vill behålla sin strumpor för sig själva.    

Kommentarer
Postat av: Sofia

Lite svårt att säga faktiskt!

Men Stomp The Yard är en av mina favoriter :)

2009-04-24 @ 23:50:10
URL: http://mammasofia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0