Kära kära kära bloggen...

"Jag är oskyldig! Jag lovar, på hedersord!"
Jag hade lust att skrika det när jag stod där inne på polisstationen. Såklart hade jag ju inte "åkt fast" eller gjort något olagligt över huvudtaget, så misstolka mig inte nu. Jag var bara där för att lämna av en upphittad nyckel och nu efteråt vet jag verkligen hur de anklagade känner sig när de sitter inlåst i ett förhörsrum, och man tänker: "vaddå? Det är ju hur lätt som helst att ljuga! Sluta stamma och svettas så jäkla mycket!" Men till och med jag, lilla oskyldiga Sandra, som bara var där för att lämna en nyckel, blev nervös. Polisen ställde frågorna som om det varit ett förhör och jag såg nästan hur han dömde mig med blicken. Det var inte roligt. Nej, jag ville ju bara bli av med den satans nyckeln så fort som möjligt, men nej, han skulle fråga efter namn och telefonnummer, vart jag hittat nyckeln (här vart det pinsamt, jag kollade ju inte riktigt vilken gata det var på) och hur länge sen det var (här vart det ännu pinsammare. Han trodde förstås att jag hittat den samma dag... men det var närmare bestämt en vecka sen). När "förhöret" väl var klart drog jag Gabbe med mig ut därifrån, så fort som möjligt. Jag skulle aldrig kunna bli kriminell. Det skulle bara sluta med att jag försa mig och jag kan föreställa mig att vårt samtal skulle bli ungefär såhär:
Polisen: Godmorgon, hur står det till?
Jag: Inte så bra, om jag ska vara ärlig.
Polisen: Jasså? Och hur kommer det sig?
Jag: Jo, jag knivhögg mitt ex imorse och dumpade honom i diket utanför E4:an. Du vet, vid korsningen där? Hursomhelst, sen dess har jag känt mig lite deppig. Men oroa dig inte, jag är påväg uppåt igen, jag en hyfsat positiv inställning!
Ajajaj. Busted.

Nej, men förutom mitt dubbelliv som slarvig mördare sliter jag just nu i garderoben efter svarta klädesplagg. Nej, jag ska inte klä ut mig till emo, (ursäkta uttrycket om det upprör någon, det är inte meningen att vara ett påhopp!) jag ska på begravning imorgon... Usch. Det kommer bli hemskt. Jag är verkligen inte van vid begravningar, vilket jag är glad för, men jag är lite orolig. Jag har bara gått på en enda begravning tidigare, men då var jag sisådär 3-4 år och sprang antagligen runt kistan utan minsta lilla respekt. Nu är man 16, och detta kommer bli en begravning jag sent kommer glömma. Både på gott och ont, antar jag. Något jag vet är att jag kommer gråta och hela tiden kommer jag känna det där stora hålet i magen...