Unforgettable, that's what you are
Unforgettable, though near or far
Like a song of love that clings to me
How the thought of you does things to me
Never before has someone been more

Idag var jag på begravning. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att beskriva hela denna galna dag, jag vill ha ett ord som passar. Tyvärr kommer jag inte finna något. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Dock trots att det gör ont i bröstet är det en lättnad att ha det gjort och det var skönt att få släppa fram tårarna. Mina ögon är fortfarande röda och det där hålet i magen har inte riktigt försvunnit än, bara gjort sig påmind. 
    Morgonen började hyfsat. Skönt med sovmorgon åtminstone. Jag satte på mig min begravningsklädsel - svart tunika, svarta leggings och en svart kofta över det hela. Runt halsen hängde en blomma i silver. Sen kom alla gästerna. De var fler än jag trodde och de flesta hade jag aldrig träffat förut. Det var synd att träffa dem alla under sådana här omständigheter. Jag var den yngste bland dem alla, och jag var tillsammans med min syster och våra två kusiner de enda från "den yngre generationen", resten var över 40. Det var svårt att hålla tårarna inne, de strömmade upp redan innan vi lämnat huset. Sen åkte vi alla till Silverdal, ca 10 min från vårt hus, mot kapellet som låg skymd bakom de höga tallar. Vi tilldelades varsin ros och jag höll krampaktigt tag i den, nästan så hårt att taggarna stack mig i fingrarna. Därefter väntade vi. När tillslut kyrkklockorna började ringa reste vi oss och gick långsamt in i salen. Där stod mormors kista, omringad av vackra blombuketter och banderoller. Hennes foto stod på locket. Allting var mycket vackert och jag minns fortfarande hur jag tyst funderade över hur många näsdukar jag borde använda. Ceremonin var väldigt skön på ett sätt, vi satt där för att lyssna på orgelspel av t ex "Unforgettable", "Den blomstertid nu kommer" och "What a wonderful world" och bara grät. Mot slutet fick alla gå fram och ta farväl och lägga sin ros på mormors kista. Jag tycker så synd om morfar, det gjorde ont i hjärtat att se honom stå där och prata med mormor som om hon verkligen var där och det hoppas jag att hon var, att hon hörde hans ord innan han lade rosen där på duken. 
   När själva begravningen var över gick vi ner mot en stuga där vi skulle äta smörgåstårta och fika. Det var mysigt och trevligt att prata med släktingarna, har ju inte sett vissa på flera år och andra aldrig. Resten av dagen tillbringade vi hemma hos oss allihop. En efter en åkte de, tillslut var huset tomt. Lika tomt som mitt huvud ungefär, tankarna var som bortblåsta.
   Som sagt så kan jag inte beskriva det bättre än så.

Jag vill bara säga att jag älskar dig mormor, det viskade jag när jag lade rosen på din kista. För oss kommer du alltid att finnas här, det vet jag. Och innerst inne vet jag att din smärta lättades då änglarna förde dig med sig.