Någonting jag har märkt på senaste tiden, tack vare många födelsedagar här i april-dagarna och eventuella studenter, är en stor koncentration på åldern. Inte visste väl jag att denna enhet kunde ha så stor betydelse som det faktiskt har. Det handlar om ungdomlighet, om barn och vuxna och gränsen som skiljer dem mellan och katagoriserar dem i "vuxenbordet", där alla röker pipa och dricker whiskey, och "barnbordet", där saft och kakor står framdukade, vilket vi tonåringar tvingas genomlida vid varje släktträff. Handlar det hela om vem som är mogen för vad? Låt mig tänka...
 
Folk säger ett och annat om till exempel åldrar i ett förhållande, att en gubbe på 80+ som är tillsammans med en 20-åring är tabu! Det är faktiskt aningen incest, enligt många. Mig inblandad, usch. Men i kärlekens namn ska man inte döma efter skalet, kärleken är ju trots allt blind. Ändå! Nej, nu måste jag knuffa bort den bilden ur mitt huvud. Så varför har åldern en sådan stor betydelse? Vi är väl alla människor? En femåring med glugg och en pensionerad tant med rullator är trots allt av samma skrot och korn. Men jag skulle bli jäkligt överrumplad om jag fick syn på en 70-åring på ett disco, och att en vuxen man sätter sig med de andra barnen i en sandlåda helt frivilligt, det är bara galenskap. Det handlar om intressen, om samma förutsättningar och för vilka andra man kan tala med det om. Barn kan leka tillsammans, ungdomar kan festa tillsammans och vuxna kan visa medlidande för varandras outhärdliga arbeten och familjeliv. Seriöst, vem vill umgås med en treåring som hoppar i vattenpölar eller en arbetsnarkoman till 40-åring som behandlar en som "liten och dum". Åldern är en stämpel i pannan som antingen ger respekt eller som får andra att lägga huvudet på sned och säga "aaaw". 

Min pappa har själv fyllt 44 år och man märker att han varit deprimerad en tid då han köpte en motorcykel. Nu är han som ett barn på julafton. Innan hjälpte det inte att säga "alla andras föräldrar är 50 år, pappa!" Nej, då muttrar han bara och säger att vi barn blir så stora och att vi snart kommer flytta ut. Allt som kunde agera som ett plåster på såren i hans 45-årskris var en hoj för honom att känna sig gubbig, eller i hans fall ung, på. Ålderskriser är ytterst vanligt och sker cirka fem gånger under en hel livstid, minst. Det är väl runt 20, 30, 40, 50 och 60, sen slutar de bry sig. En ålderskris är enligt mig ett rop på hjälp, där man drömmer om det förflutna och när man slapp bry sig och ta ansvar för allting. Men även unga kan få ålderskriser. Jag pratade med en bekant som skulle ta studenten nu i sommar och hon såg nästan ut att börja gråta då hon såg på mig och sa: "Är jag gammal?" (Jag bör inflika att hon vid detta tillfälle var aningen berusad) och jag kunde bara skratta åt henne. "Nej, sa jag, du är ju bara 18 år!" Men hon drog upp hela student-scenariot coh sade att efter gymnasiet skulle hon känna sig vilsen. Detta var för mig ytterst förvirrande. Är det inte detta alla saknar? Att sluta gymnasiet, fylla 18 och bli vuxna! Det där enorma steget från att vara en inkompetent, finnig tonåring till en ansvarsfull, mogen vuxen. Är den drömmen en lögn?
 
Om jag frågar folk i 3:an vad de ska göra efter gymnasiet rycker de flesta på axlarna. Och det kanske är så, att de är vilsna. De ska just bestämma vad de ska göra i sina liv, vad de ska bli och hur de ska göra det. Det är inte något man funderar ut på 5 minuter. Många tar sabbatsår, jobbar ihop lite pengar för att sedan få resa. Andra kastar sig snabbt in i leken och pluggar vidare. Många är rädda, även om vi yngre tror att de är stormförtjusta så längtar dessa människor faktiskt tillbaka till gymnasiet, då de bara kunde få vara. Flyta med strömmen lite. Och plötsligt ska de stå på egna ben. Det är skrämmande, vilken sekund som helst kan de falla ner i en djup avgrund i samhället i form av en arbetslös, pank hyresgäst som äter kackerlackor till frukost.     

Ålderskrisen drivs mest av den obehagliga tanken att man blir bara äldre och äldre. Barndomen kommer aldrig återvända, this is it och det smärtar mig att säga så men det är så. Folk ser skräck då de borde njuta av livet som går. Värst är att se bak på det förflutna och längta tillbaka, det är bara smärtsamt. Jag själv längtar till framtiden och visst har man hört att de unga vill bli äldre och de äldre vill bli unga. Ironiskt nog. Men tider kommer då man faktiskt kan glömma allt det här om åldrar och faktiskt bara vara. Det borde inte finnas ett mått på livet och din livslängd, det borde finnas ett mått på alla de minnen man kommer få och allting man kommer få uppleva. Livet tar inte slut bara för att man klassas som "vuxen" eller fyller 50. Se inte livet som en tid, se det som ett tillfälle att skina.  

Youth is like diamonds in the sun, and diamonds are forever