My sisters keeper

Oj, jag är praktiskt taget en biorecensent vid det här laget. Har gått på bio tre gånger dem här senaste tre veckorna. I alla fall, det var dags för mig att se "Allt för min syster"/"My sisters keeper", en film jag velat se ända sedan jag först såg affischen i England i somras. Så jag, Anna, Therese, Andrea och William åkte till Kista för att se den. Gissa om jag grät? Ja, den är sorglig, men fin på sitt sätt. En sådan där ta-vara-på-livet-film med berörande samtal och ett djup som får en att stelna till.
  
Även om tårarna rann nedför kinderna kunde jag dock inte låta bli. Det var i slutet av filmen, i hela biosalongen sitter människor och snyftar högljutt. Och plötsligt börjar Anna, som satt bredvid mig, fnissa. Det sprider sig och plötsligt sitter alla där och håller sig för gapskratt. Ni vet, ett sådant där ohejdbart skratt som är ansträngande att kväva? Just en sådan situation blev det, och hur pinsamt det än var när folk började inse att ljuden vi gav ifrån oss inte var på grund av kvävd gråt och de sneglade mot oss, kunde man inte sluta.
   En ljus glimt av lycka var vad jag behövde den här veckan.

Finfin film om du vill gråta en skvätt. Jag älskade kärleken familjen emellan, särskilt mellan systrarna. Den är starkare än allt annat, och jag skulle göra vadsomhelst för min syster.


Kommentarer
Postat av: anna

ja filmen var as bra :P men vi kunde ha hoppat över skrattanfallet för mig xD

2009-10-07 @ 17:07:23
Postat av: Sandra

haha xD tveksamt, du kunde inte direkt hålla dej ;P

2009-10-07 @ 22:01:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0