Minilumpen - nu taggar vi!

Hallå allihop!

Helgen gick över snabbare än jag kunde säga "Camo Challenge Camp", jag blev tagen med andan i halsen. Jo, min helg blev en minilumpen i Kungsängen, med just namnet Camo Challenge Camp. Så på lördag morgon steg jag upp kl 7.00, alldeles nervös inför vad som komma skulle. Jag var ju beredd på det värsta: kravla runt i lera, ligga tryckta i diken, köra 100 amrhävningar osv. Ni fattar vinken. Så när jag och min kompis Sandra anlände till anstalten var vi hur nervösa som helst, särskilt när vi fick se grindarna och de soldater som skulle vara våra ledare. Men de var inte ovanligt hårda, bara underligt allvarliga, och de andra tjejer och killar som var där kände sig nog som oss.

När vi fått all vår utrustning, (vilket innefattade overall, keps, t-shirts, sockor, långkallingar, kortkallingar, värmejacka, värmekofta mm... väldigt mycket packning i alla fall!) började den ultimata helgen. Kort sagt var det mycket föreläsningar det handlade om, vilket gjorde mig lättad samtidgt som jag vart lite besviken. Men mycket information fick man och nu efteråt innebär militären för mig inte att åka till Afgahnistan och skjuta på folk. Nej, det är så mycket mera. Och det lät väldigt spännande, faktiskt. Funderade på officer-tjänsten. Huh, har aldrig tänkt i dessa banor förr!

På lördagen fick vi "patrullera runt" i led och marschera på Livgardets dag, en stor utställning för alla att komma och kolla på. Vi fick se allt från hästar och hundar i action, massvis med vapen och minor till stridsvagnar och jeepar i alla olika former och storlekar. Vi själva fick en ganska stor uppmärksamhet, folk började fråga varför vi bar de militärgröna overallerna och kamoflaugemössan. Roligt var det. Hela dagen gick åt väldigt snabbt och på kvällen fick vi lära oss marschera och följa olika order som t ex "giv-akt", "lystringsställ" "framåt marsch" mm. Det är mycket svårare än man tror, och i början höll man på att skratta ihjäl sig när man skulle vara gravallvarlig. Kvällen avslutades framför den varma brasan med varm choklad och kanelbullar. Tja, även i militären myser man!

Söndagen blev vi väckta i barackerna kl 6.00. Jag var glad att vi slapp sova utomhus, det hade regnat under natten nämligen, men jag var mindre glad över väckningen. Efter frukost (jag kan säga att de verkar gilla päron i armén, lägg det på minnet) fick vi öva lite till på marscherna innan vi åkte tillbaka till anläggningen. Under dagen fick vi gå och kolla på olika hinderbanor (tyvärr inte testa dem, vilket var synd), göra gruppövningar i form av en tävling, varav vårt lag kom två(!) och även göra en kort fys med Falk. I gruppövningarna fick vi kasta "granater", memorera föremål, bygga militärbårer på snabbast tid och göra lite knut-problem.

Trötta slutade dagen kl 18.00 och jag och Sandra gick ut genom grindarna. Det är med glädje och lättnad vi går därifrån, med liven i behåll. Jag ser CCC som en erfarenhet och en lära jag tar med mig vidare i livet och funderingar på lumpen har man ju självklart. Men med tanke på att jag var helt slutkörd efter bara en lite helg, då tvivlar jag på att jag skulle klara någon längre tid. Men man vet ju aldrig. 
   


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0