Ur huvudet på ett skilsmässobarn

Jullovet är slut, back to school. Men det är okej, det är ju ca 5 månader kvar till studenten!

Vi tog hem Bamse och Lisa igår. Ingen dans på rosor kan jag säga. De har bott deras långa kattliv i ett och samma hus, inte undra på att Lisa låter som ett larm i bilen och Bamses ögon är stora som tefat. Men när vi kom fram verkade de okej, lite förvirrade och vilsna till en början, men det har gått över nu.

Ett nytt år, en ny start. Ett nytt hus, en ny vardag. Hur går det i det nya huset? frågar folk. Jag svara bra, för enkelhetens skull, men sanningen är ju en massa annat. Skrämmande. Sorgligt. Skönt. Lite blandat. Förutom läget, jäkla sl som ska göra mitt liv svårare nu samt att andra skämtar om att "spränga Viby-bron" så att jag ska sitta fast där för evigt, så är det fint. Ett mysigt område med rätt så nyrenoverade hus. Jag tror det kommer bli helt underbart på sommaren, när faktumet att behöva gå i tjugofem minuter inte är så bedrövande. Det längtar jag faktiskt till att få göra.

I Sundbyberg har vi sedan mamma, i en splitterny modern lägenhet på översta våningen med utsikt mot Solvalla, som lyser upp den mörka vinterhimlen. Jätteskönt att åka från centralen, bara tolv minuter med tunnelbanan. Härligt! Samtidigt, att sätta sig in i det här att pendla från Viby och Sumpan kan nog ta sin tid. Jag bor ju i Viby, så ibland kan det kännas hårt att åka till Sumpan när jag inte ens bor där. Åka till ett hem med en främmande familj, en ny familj som håller på att växa och som slår rötterna i trägolven. Sen kommer jag. Kryper försiktigt in bland dem där rötterna, ligger tryggt under moderstammen och glädjs åt varje ögonblick då mamma blir den mamma jag minns.

Många tror att kampen ännu är över. Att vid sjutton års ålder bli ett skilsmässobarn, det går lätt att borsta av axlarna. Jag tror många uppfattar det som att jag är stark, att jag klarar mig igenom det här. Och det gör jag, definitivt. Men så förbaskat lätt är det då inte. Jag har fått mycket hjälp, pratat med vänner och kuratorn på skolan. Pratat mycket med pappa. Och syrran. Men än är det inte över. Det krävs en hel del, och ärligt talat, börjar jag tröttna på att vara "stark". Att ta ansvar som jag tidigare inte var så van vid. Ta hänsyn och tvingas vara den som andra ska ta hänsyn till. Usch. Vilket offer man är va? Ha! Nej, många där ute vet vad jag går igenom, och det är i alla fall tröstande.

Det var bara det att jag trodde att det hände alla andra. Mina föräldrar var ju så himla stabila, genom vått och torrt. Nej, mina föräldrar bråkade aldrig, så bra gick det! Trodde jag. Om de hade bråkat, skrikit och kastat saker, ända tills jag bönat och bett om en skilsmässa, då hade det nog varit lättare. Men detta var som en blixt från klar himmel.

Vill inte att detta inlägg ska sluta olyckligt, så jag hälsar alla er som faktiskt orkade läsa detta att jag mår faktiskt bra. Jag vet att jag åtminstone är på den sista fasen i krisen: nyorientering. Det är bara att hålla hoppet uppe.

Kommentarer
Postat av: Olivia

Pussetusse! Du är underbar! Och en sak som du INTE berättat för mig, pengaträd. liey likey (vill inte heller ha ett olyckligt slut på min kommentar).

2011-01-11 @ 17:57:12
Postat av: Frida

Ett tips kommer lastat: Att vara stark betyder ibland att inte vara det...

2011-01-11 @ 22:17:05
URL: http://fridas1000tankar.blogspot.com
Postat av: jessica

amen sister amen!!!

2011-01-12 @ 00:08:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0