Here we go again... dags för lite skrivande om dagens korrupta samhälle. Tack vare en granskning efter dagens shopping i stinsen med Elin, Gabriella och Maja, kom jag att tänka på en sak. Då Maja stod vid busshållplatsen för att vänta på sin buss och vi kom gåendes mot henne, kunde jag inte undgå att se hennes surmulna min. Man kunde tro att hon sög på en citron! (inget personligt, Maja!) Jag såg ut över resten av människorna där och kunde konstatera följande: de som stod ensamma, var sura. Varför är folk då så ovilliga att visa en gnutta solsken så länge ingen man känner är i närheten? Är vi förbannade på allting omkring oss? Eller är vi helt enkelt för trötta för att dra på oss denna leende mask än en gång?

Svaret verkar vara ganska självklart. Ja, det är väl klart att man inte står och flinar som ett fån rätt ut i luften när man är för sig själv. Folk kan ta en för en galning som rymt från mentalsjukhuset, milt sagt. Dessutom, har vi någon anledning till att le då vi står på en busshållplats, helt utan sällskap, vi är trötta efter en lång dag i skolan/på jobbet och det enda vi vill göra är att sätta oss på det där jäkla bussätet och åka hem! Eller hur? Kanske. Eller finns det ett dolt budkskap med oss surpuppor, är vi folkskygga till exempel? För inte kan väl livet kring dig vara så hemskt? Kanske att när du väl sluter in dig i dig själv, gömmer dig själv, går igenom tankar och händelser som skett under dagen, kommer fram till slutsatser som får dig att tveksamt undra om inte livet är ett helvete i alla fall.

En annan teori är att detta dystra ansikte är ett skydd mot alla andra. En image, om man så vill. En kompis till mig gick en dag genom korridoren och jag var tvungen att släppa kommentaren: "Värst vad du såg sur ut idag!" Hon blev förvånad, och sade att det var hennes sätt att se lite "kaxig" ut, hon menade inte att se sur ut där hon gick med bestämda steg. Ack, hur mycket vi kan misstolka av ett enda uttryck, en enda blick, en enda min. Om folk som står vid busshållplatser bara är rädda, kan de dra en lätt ilsken min över ögon och mun, så att folk lämnar en ifred. Lite som när djur attackerar då de känenr sig hotade eller otrygga står väl människor med en "tuff" eller "frustrerad" min för att skrämma eventuella främlingar som kan äventyra ens trygghet.

Alla har då och då en dålig dag och det är man tillåten att få också, enligt mitt tycke åtminstone. När allting går åt helsike och skiter sig och man vill slita i sitt hår (eller någon annans hår för den delen) och bara lägga sig under täcket hemma i sängen och sova. Det godkänner jag. Men efter regn kommer solsken och att vara en surpuppa hela tiden tycker ingen om. Så dra på dig ett leende nästa gång solen lyser, ta vara på de ljusa stunderna, för vi vet att så småningom kommer regnskurarna igen och då skiter sig allt på nytt. Nästa gång du står på busshållplatsen, se på folket omkring dig. Och tänk. Vad skulle de göra om jag log? Inte mycket, inte anmäla dig till hispan. Kanske dra förhastade slutsatser. Och? Jag säger: skit i detta surmsulna, folkskygga, "kaxiga" samhälle och använd mungiporna för tusan!
   För vem kan dö av en så enkel sak som ett leende?