I've tried so hard to tell myself that you're gone

Livet rullar konstigt nog vidare. Som om inget har hänt. 

I lördags var det Öppet Hus på Rudbeck, hade kinesiska och historia (Janne körde någon sorts jeopardy, mitt "lag" var inte den bästa... ^^ Haha, skämtar bara, vi rockade fett! Vi fick 400 poäng! Nåja, det fick ju alla, men i alla fall!) Jag åt sedan lunch i skolan (det var ju tacos, så varför inte?) med Anna, Therese och Olivia. Sedan tog vi bussen till Stinsen, där bl a jag och Olivia skulle uppträda på skolmässan med ett kort dansnummer (och när jag säger kort menar jag kort, typ 30 sekunder). Sen vart det shopping och på kvällen var jag med några tjejkompisar och vi pratade i timmar. Mycket trevligt.

Men det är bara fasaden av ett ännu ostört liv. Så fort jag blir ensam minns jag sorgen, minns den där jäkla dagen och hur ont det gjorde och fortfarande gör. Önskar min syster var här. Jag behöver henne nu, hon är en av dem som skulle förstå. Jag behöver en trygg axel att gråta mot.

I'm so tired of being here
Suppressed by all my childish fears
And if you have to leave
I wish that you would just leave
'Cause your presence still lingers here
And it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried I'd wipe away all of your tears
When you'd scream I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have
All of me

You used to captivate me
By your resonating life
Now I'm bound by the life you've left behind
Your face it haunts
My once pleasant dreams
Your voice it chased away
All the sanity in me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me
I've been alone all along 





Kommentarer
Postat av: jessica

jag kmr snart <3

2009-01-26 @ 00:47:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0