"Ikväll redlös, imorgon arbetslös."

Klockan är 22.33 och dem sista gästerna har gått. Kvar står en tom villa med tusen kartonger, blommor, ölburkar och en och annan enstaka gammal släkting som ska tillbringa natten här. En själv blir nedflyttad till bäddsängen i källaren - jippie. I alla fall, dagen har varit extremt lyckad och man har varit på topp under största delen av tiden. Blandade känslor har drabbat mig, jag har gråtit två gånger och jag har skrattat desto mer. Det är härligt att träffa släkting så här då och då, på senare tid har man fått se dem mera och jag börjar känna att vi kanske kan binda samman de broar som en gång funnits där och som brunnit ned under mina år som ung tonåring.
    Mest är det väl roligt att se dem innan jag åker till England, jag kommer ju inte vara med på midsommar i år vilket smärtar mig och därför är det bra att träffa dem nu istället.

Idag handlade det om min syster Jessica, som från och med nu är absolut absolut vuxen (huh, känns skumt att säga) men hon kommer för alltid vara den lilla flickan som snodde mina presenter när jag väl öppnat dem eller med täppt näsa sade: "Sadra, ska vi leka batman?" Det var först och främst överväldigande att tänka att oj, det är ju för fan allvar nu, min syster har tagit studenten men det andra som fick mig att fälla tårar var när vår pappa ställde sig upp för att hålla ett tal. Han hade knappt börjat förrän tårar fyllde hans ögon och han Jessi var snabbt uppe på fötter och bara kramade honom. Det hugger liksom till i hjärtat att se och jag kan förstå den psykiska smärta mina föräldrar måste genomlida just nu. Han fortsatte med att berätta om några av våra käraste barndomsminnen. Trampbilen, vattenkrigen, snöigloon, ni fattar. Och jag kunde förstås inte hålla gråten inne. Tanken på att aldrig mer få uppleva den barndomen, att min egen syster hade gått och blivit vuxen, var ofattbar. Jag är ju självklart glad för hennes skull, men samtidigt så gör det ju ont.

Kvällen var lyckad med människor som jag älskar och som verkligen kan få mig att skratta. Min present till Jessica blev en silverkedja med tre berlocker: ett lila hjärta, ett peace-märke och en ängel. Detta skulle då symbolisera Peace and love, festivalen i Borlänge som hon älskar och ängeln står för vårt systerskap. Hon lär förstå och jag hoppas att hon kommer minnas oss, de små flickorna med stora flin och gluggar och blont hjälm-liknande hår.


De som var med på Jessis utspring

La familia!

Syster och jag <3

Jag övar, det är ju bara 2 år kvar... eller 700 dagar kvar eller vad det var...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0