Jag loggar in på msn och klickar på inkorgen. Tusentals av irriterande små mail från Facebook, de måste ju banka in namnet i våra huvuden hundra gånger om dagen för att de ska bli nöjda, lite diverse vinnarchanser av 50-tums plasma-tv (yeah, dream on) och slutligen dess upprörande dock ändå så tilltagande kedjebreven. Varför ska folk envisas med att skicka dem? Själv tycker jag de är en plåga. Ändå har jag inte hjärta att slänga dem i papperskorgen. Jag menar, det kan vara något viktigt! Dessutom - är inte ni lite oroliga för att bli förbannade av sju års olycka eller att aldrig finna kärleken?

Skrock, tur och otur - hur tar ni det? Bu eller bä? Ja eller nej? Pyttsan eller ojojojojoj...? Hm. Tål att tänkas på. För vad händer om man lägger nycklarna på bordet, spiller salt, krossar en spegel, ser en svart katt gå över vägen eller går under en stege? Vissa människor skrattar högljutt och segervisst åt detta påhitt. Andra undviker helt enkelt stegar och A-brunnar. Jovisst kan jag komma på mig själv att inte ljust kliva på detta oturliga brunnslock, utan kliver lite vid sidan av. Jag själv tycker inte om att ta risken. För egentligen, ibland kan jag tro på vissa fenomen. Såklart blir jag inte helt förkrossad när spegeln går sönder och jag tror att jag kommer få sju års olycka. Men om jag får ett sms eller ett mail med ett kedjebrev och de liksom "hotar" dig, vad gör du då? Jag tar det säkra före det osäkra och skickar de tio mail jag måste. Detta, mina vänner, skapar därmed ett långt kedjebrev genom åren. Genom hot. Ingen skulle ju skicka vidare för ingenting och en viss någon, en spågumma kanske, vill sätta skräck i folk. Och detta gör hon med hjälp av vidskepelse.

Jag är väl den typen som gärna undviker något av de ovanstående. Men på fredagen den 13 stannar inte jag inne hoprullad i fosterställning under täcket. Skrock kan ibland kännas som ett ironiskt öde som hoppar upp och biter dig i arslet, andra gånger pekar man helt enkelt finger åt den och ber den dra åt helvete. Beroende på dag och humör, vill säga. Men när jag denna dag gick ilsket raskt till busshållplatsen, orolig för att missa den och i just det ögonblicket faller iskalla regndroppar ned i min nacke, muttrar jag för mig själv: "Fru Fortuna, släng dig i väggen."

När jag får en lyckokaka öppnar jag den med stor entusiasm och läser det lilla meddelandet inuti. Ja, detta måste jag ju förstås tro på eftersom att en lyckokaka aldrig hotar utan ger mig bara goda nyheter. Kanske väljer vi vad vi vill tro på utifrån om det ger goda eller dåliga nyheter. Hot i kedjebrev vill man sällan läsa, men en lyckokaka är ju alltid bra att ha!
Men vad säger ni? Tror ni på tur och otur? Eller tar ni som jag det säkra före det osäkra? 


Otur? Eller bara ett ironiskt öde?