Idag var en sådan där dag då man typ drar bena efter sig. Tillsammans med hjärnan. Var inte alls på humör att öppna munnen överhuvudtaget egentligen. Jag kan väl skylla på en del grejer, men gnälla vill jag inte. Det finns det gott om tid att göra när deprimerade oktober/november närmar sig. Usch då.

Tills nu har allting gått som på räls, snabbare än att jag hunnit inse vad som händer. Så plötsligt, tjoff säger det, när man inser att man är tillbaka i samma gamla veva. Man stannar upp, ser sig omkring och inser att man står på den rutan man stod på för ett år sedan. Så känns det. Nåja, inte helt på samma ställe står jag, men nästan. Och det gör att jag mår obehaglig till mods ibland. Att inget nytt har hänt mig.
   Jag har ont i magen.

Blir det alltid så här inför hösten? Känner ni samma fruktan som jag? Så fort träden tappar sina glada färger och gatorna blir täckta av vattenpölar och himlen är alldeles grå av moln. Vad händer? Min kropp gillar inte hösten. Den stålsätter sig och stänger ute skratten och glädjen, eller kanske stänger in den är ett bättre begrepp. Skolan blir en enda stor ångvält man går och drar på. Bara helgen är den gnutta hopp man kan se fram emot.

Nej, jag tänker inte tänka på hösten nu, inte på det som ska komma. Jag ska tänka på sommaren, på det som varit, på hur mycket jag har skrattat, på hur mycket jag har upplevt, på alla de nya ansikten jag lyckats få möta. Underbara, härliga sommarvärme, den bleknar nu utanför fönstret men inom mig bränner den intensivt i hopp om att bli ihågkommen.



Bra låt - tillägnas alla dem som glömmer att andas ibland ;) kämpa på!