Grinolle eller galning?
Here we go again... dags för lite skrivande om dagens korrupta samhälle. Tack vare en granskning efter dagens shopping i stinsen med Elin, Gabriella och Maja, kom jag att tänka på en sak. Då Maja stod vid busshållplatsen för att vänta på sin buss och vi kom gåendes mot henne, kunde jag inte undgå att se hennes surmulna min. Man kunde tro att hon sög på en citron! (inget personligt, Maja!) Jag såg ut över resten av människorna där och kunde konstatera följande: de som stod ensamma, var sura. Varför är folk då så ovilliga att visa en gnutta solsken så länge ingen man känner är i närheten? Är vi förbannade på allting omkring oss? Eller är vi helt enkelt för trötta för att dra på oss denna leende mask än en gång?
Svaret verkar vara ganska självklart. Ja, det är väl klart att man inte står och flinar som ett fån rätt ut i luften när man är för sig själv. Folk kan ta en för en galning som rymt från mentalsjukhuset, milt sagt. Dessutom, har vi någon anledning till att le då vi står på en busshållplats, helt utan sällskap, vi är trötta efter en lång dag i skolan/på jobbet och det enda vi vill göra är att sätta oss på det där jäkla bussätet och åka hem! Eller hur? Kanske. Eller finns det ett dolt budkskap med oss surpuppor, är vi folkskygga till exempel? För inte kan väl livet kring dig vara så hemskt? Kanske att när du väl sluter in dig i dig själv, gömmer dig själv, går igenom tankar och händelser som skett under dagen, kommer fram till slutsatser som får dig att tveksamt undra om inte livet är ett helvete i alla fall.
En annan teori är att detta dystra ansikte är ett skydd mot alla andra. En image, om man så vill. En kompis till mig gick en dag genom korridoren och jag var tvungen att släppa kommentaren: "Värst vad du såg sur ut idag!" Hon blev förvånad, och sade att det var hennes sätt att se lite "kaxig" ut, hon menade inte att se sur ut där hon gick med bestämda steg. Ack, hur mycket vi kan misstolka av ett enda uttryck, en enda blick, en enda min. Om folk som står vid busshållplatser bara är rädda, kan de dra en lätt ilsken min över ögon och mun, så att folk lämnar en ifred. Lite som när djur attackerar då de känenr sig hotade eller otrygga står väl människor med en "tuff" eller "frustrerad" min för att skrämma eventuella främlingar som kan äventyra ens trygghet.
Alla har då och då en dålig dag och det är man tillåten att få också, enligt mitt tycke åtminstone. När allting går åt helsike och skiter sig och man vill slita i sitt hår (eller någon annans hår för den delen) och bara lägga sig under täcket hemma i sängen och sova. Det godkänner jag. Men efter regn kommer solsken och att vara en surpuppa hela tiden tycker ingen om. Så dra på dig ett leende nästa gång solen lyser, ta vara på de ljusa stunderna, för vi vet att så småningom kommer regnskurarna igen och då skiter sig allt på nytt. Nästa gång du står på busshållplatsen, se på folket omkring dig. Och tänk. Vad skulle de göra om jag log? Inte mycket, inte anmäla dig till hispan. Kanske dra förhastade slutsatser. Och? Jag säger: skit i detta surmsulna, folkskygga, "kaxiga" samhälle och använd mungiporna för tusan!
För vem kan dö av en så enkel sak som ett leende?
Svaret verkar vara ganska självklart. Ja, det är väl klart att man inte står och flinar som ett fån rätt ut i luften när man är för sig själv. Folk kan ta en för en galning som rymt från mentalsjukhuset, milt sagt. Dessutom, har vi någon anledning till att le då vi står på en busshållplats, helt utan sällskap, vi är trötta efter en lång dag i skolan/på jobbet och det enda vi vill göra är att sätta oss på det där jäkla bussätet och åka hem! Eller hur? Kanske. Eller finns det ett dolt budkskap med oss surpuppor, är vi folkskygga till exempel? För inte kan väl livet kring dig vara så hemskt? Kanske att när du väl sluter in dig i dig själv, gömmer dig själv, går igenom tankar och händelser som skett under dagen, kommer fram till slutsatser som får dig att tveksamt undra om inte livet är ett helvete i alla fall.
En annan teori är att detta dystra ansikte är ett skydd mot alla andra. En image, om man så vill. En kompis till mig gick en dag genom korridoren och jag var tvungen att släppa kommentaren: "Värst vad du såg sur ut idag!" Hon blev förvånad, och sade att det var hennes sätt att se lite "kaxig" ut, hon menade inte att se sur ut där hon gick med bestämda steg. Ack, hur mycket vi kan misstolka av ett enda uttryck, en enda blick, en enda min. Om folk som står vid busshållplatser bara är rädda, kan de dra en lätt ilsken min över ögon och mun, så att folk lämnar en ifred. Lite som när djur attackerar då de känenr sig hotade eller otrygga står väl människor med en "tuff" eller "frustrerad" min för att skrämma eventuella främlingar som kan äventyra ens trygghet.
Alla har då och då en dålig dag och det är man tillåten att få också, enligt mitt tycke åtminstone. När allting går åt helsike och skiter sig och man vill slita i sitt hår (eller någon annans hår för den delen) och bara lägga sig under täcket hemma i sängen och sova. Det godkänner jag. Men efter regn kommer solsken och att vara en surpuppa hela tiden tycker ingen om. Så dra på dig ett leende nästa gång solen lyser, ta vara på de ljusa stunderna, för vi vet att så småningom kommer regnskurarna igen och då skiter sig allt på nytt. Nästa gång du står på busshållplatsen, se på folket omkring dig. Och tänk. Vad skulle de göra om jag log? Inte mycket, inte anmäla dig till hispan. Kanske dra förhastade slutsatser. Och? Jag säger: skit i detta surmsulna, folkskygga, "kaxiga" samhälle och använd mungiporna för tusan!
För vem kan dö av en så enkel sak som ett leende?
Kärleksbrev eller post-it?
Folk har så många olika åsikter om kärlek. Vad är kärlek? Hur känns det? Alla tror sig ha känt det någon gång, ett litet sådant där pirr i magen som ebbar ända ut till tårna. Allting börjar med ett möte. Det kan vara vart som helst, hur som helst och när som helst. Det händer ovillkorligen, mot alla odds, vare sig vi vill det eller inte, genom vått och torrt.
Jag satt och funderade på kärlek och kom fram till att det måste vara en av de mest mytomspunna, omtalade ämnen vi någonsin behövt handskas med. Ja, tänk på alla visdomsord det finns om denna bubbliga lilla känsla. Kärlek vid första ögonkastet, kärleken är blind, kärleken övervinner allt, love is all you need! Jag kan fortsätta i evigheter, men jag tror att jag har klargjort min poäng ändå. Utifrån detta kan man anta att kärleken är godheten själv, som kan i alla omständigheter uppstå.
Och ändå har man hört klagomål på konstigt nog en obetydlig sak: hur man meddelar.
Ja, jag kan hålla med om att orden: "Jag älskar dig" via sms inte lämpar sig lika väl som att säga det själv, öga mot öga. Det handlar i slutändan om romantik. Detsamma som att dumpa någon på en post-it, men det är dock en helt annan sak med helt andra konsekvenser som bör innebära raseriutbrott stora nog att spräcka fönster. Det är helt enkelt dålig stil. Nå, om man istället vill framföra sina känslor på ett mindre romantiskt sätt, som via mail, tycker jag inte att det är någon stor katastrof. Med tanke på dagens teknologi och vilken framtid vi nu må få, passar sig den elektroniken bra. Enligt mig. Andra tycker att; "nej, ett brev ska man väl ändå skriva!" Snälla. Ett kärleksbrev? Jovisst, skitgulligt, men att folk klagar på sin handstil kommer inte få dem att dra fram papper och penna ur skrivbordslådan. Istället, ett klick och mailet är på väg mot den älskade. Jag kan fortfarande tycka att det är dålig stil, omsmakligt om jag får uttrycka mig så, men ett kärleksbrev är väl att ta i?
Folk får väl erkänna sina känslor hur dem vill? Det ska inte finnas en handbok om hur kärleken styrs och ställs, nej kärlek handlar om att våga ta risker, beslut och på ett eget sätt våga uttrycka sig för en annan. Precis som att kärlek antagligen kommer att drabba alla, utan minsta tanke på omständigheterna, får man väl säga som man vill och hur man vill? Det handlar om hur man själv vill göra det. Men precis som i allt annat ska väl folk lägga näsor i blöt och vi får se på tv-såpor hur det ska gå till. Skitsnack. Du kan säga "Jag älskar dig" genom en text efter ett flygplan, genom en post-it eller läppstift på spegeln, eller ett mummel under filmen, det kvittar. Vad det handlar om är väl ändå att personen i fråga ska säga det och få ett svar? Hur svaret blir är en gåta, och kanske vill man bara få frågan överstökad? Som att dra ett plåster liksom?
Vad jag försöker komma fram till är att det är du som bestämmer hur du vill ha det gjort. Om du inte vill göra det till en stor sak, så gör inte det. Om du är en hopplös romantiker, var det! Jag vet att det må låta klyschigt och jag kommer nog bli retad i 5 år framöver för att jag säger detta, men lyssna till ditt hjärta.
Jag satt och funderade på kärlek och kom fram till att det måste vara en av de mest mytomspunna, omtalade ämnen vi någonsin behövt handskas med. Ja, tänk på alla visdomsord det finns om denna bubbliga lilla känsla. Kärlek vid första ögonkastet, kärleken är blind, kärleken övervinner allt, love is all you need! Jag kan fortsätta i evigheter, men jag tror att jag har klargjort min poäng ändå. Utifrån detta kan man anta att kärleken är godheten själv, som kan i alla omständigheter uppstå.
Och ändå har man hört klagomål på konstigt nog en obetydlig sak: hur man meddelar.
Ja, jag kan hålla med om att orden: "Jag älskar dig" via sms inte lämpar sig lika väl som att säga det själv, öga mot öga. Det handlar i slutändan om romantik. Detsamma som att dumpa någon på en post-it, men det är dock en helt annan sak med helt andra konsekvenser som bör innebära raseriutbrott stora nog att spräcka fönster. Det är helt enkelt dålig stil. Nå, om man istället vill framföra sina känslor på ett mindre romantiskt sätt, som via mail, tycker jag inte att det är någon stor katastrof. Med tanke på dagens teknologi och vilken framtid vi nu må få, passar sig den elektroniken bra. Enligt mig. Andra tycker att; "nej, ett brev ska man väl ändå skriva!" Snälla. Ett kärleksbrev? Jovisst, skitgulligt, men att folk klagar på sin handstil kommer inte få dem att dra fram papper och penna ur skrivbordslådan. Istället, ett klick och mailet är på väg mot den älskade. Jag kan fortfarande tycka att det är dålig stil, omsmakligt om jag får uttrycka mig så, men ett kärleksbrev är väl att ta i?
Folk får väl erkänna sina känslor hur dem vill? Det ska inte finnas en handbok om hur kärleken styrs och ställs, nej kärlek handlar om att våga ta risker, beslut och på ett eget sätt våga uttrycka sig för en annan. Precis som att kärlek antagligen kommer att drabba alla, utan minsta tanke på omständigheterna, får man väl säga som man vill och hur man vill? Det handlar om hur man själv vill göra det. Men precis som i allt annat ska väl folk lägga näsor i blöt och vi får se på tv-såpor hur det ska gå till. Skitsnack. Du kan säga "Jag älskar dig" genom en text efter ett flygplan, genom en post-it eller läppstift på spegeln, eller ett mummel under filmen, det kvittar. Vad det handlar om är väl ändå att personen i fråga ska säga det och få ett svar? Hur svaret blir är en gåta, och kanske vill man bara få frågan överstökad? Som att dra ett plåster liksom?
Vad jag försöker komma fram till är att det är du som bestämmer hur du vill ha det gjort. Om du inte vill göra det till en stor sak, så gör inte det. Om du är en hopplös romantiker, var det! Jag vet att det må låta klyschigt och jag kommer nog bli retad i 5 år framöver för att jag säger detta, men lyssna till ditt hjärta.
Picknick i Hagaparken
Hade tänkt titta in lite snabbt mellan mitt rasande pluggande (ekonomi suger!!!) och berätta om gårdagen. Det var helmysigt! Jag, Elin, Frida, Gabbe, Maja och Johanna åkte nämligen till Hagaparken, vilken jag inte besökt sen i mellanstadiet så det var lite kul, för en mysig liten picknick. Och när jag säger picknick syftar jag på den smarriga sorten: vi hade köpt tre Ben&Jerry's; cookie dough, chunky monkey och phish food. Jag tyckte personligen Cookie dough var godast och detta var första gången jag smakade den. Jag och Johanna åt upp hela burken, smarrigt värre! Chunky Monkey var inte för mig, tycker inte om bananglass. I alla fall, vi hade även köpt en kladdkaka (fryst dessvärre), samt vispgrädde, en bullängd och ett set med tallrikar, glas och skedar med söta pirater på! Haha!
Vi tillbringade nästan hela dagen där och det var skitkul och jättehärligt, det var varmt och vi solade, vi åt (förstås) och så tog vi en tripp till slottet och ett gammalt fort som snart ska stängas igen när Victoria och Daniel flyttar in i slottet. Det här gör jag gärna om! :D
Reklam-chicks! :P
POK
Vi tillbringade nästan hela dagen där och det var skitkul och jättehärligt, det var varmt och vi solade, vi åt (förstås) och så tog vi en tripp till slottet och ett gammalt fort som snart ska stängas igen när Victoria och Daniel flyttar in i slottet. Det här gör jag gärna om! :D
Reklam-chicks! :P
POK
Föräldrar är också människor
När jag var och letade efter lite inspiration för att skriva en krönika eller liknande (måste ju göra något för att få tiden att passera!) stötte jag på en krönika skriven av Eva Persson, om att skriva om sitt privatliv på internet via t ex bloggar. Jag ögnade igenom lite strött och kom tillslut fram till texten:
"När jag var upprörd efter ett gräl med min tonårsdotter (hon lånade mina strumpor utan lov - vilket är en petitess men det var droppen som fick bägaren att rinna över), fick jag ett gensvar från många tonårsmödrar som med stora skratt kände igen sig. Härligt, säger jag!"
Det fick mig att tänka. Man tror ju hela tiden, från oss "tonårsdöttrars" perspektiv uttalat, att det är vi som har det så jäkla jobbigt hela tiden. Och det är ju klart! Vi har skolan att tänka på, plugget, vänner, pojkvänner (eller flickvänner om ni så vill), träningen osv osv. Inte tänker man att en liten strumpa kan orsaka så mycket. Men så läser man det här och jag undrar: Har tonårsmammor det svårare än vi tror? Har tonårsföräldrar det svårare än vi tror?
Alla håller vi väl med om att dem är töntiga. Dem kan från stund till stund liknas vid dinosaurier, gammalmodiga och trögtänkta små varelser som gnäller och tjatar på en. Gör si, gör så; bla, bla, bla! Det gör ju inte vår vardag lättare liksom, vi har ju fullt upp som det räcker! Men nej, de ska komma upp, smygandes bakom en och kika lite nonchalant över axeln när man skriver ett blogginlägg. En själv tjuter till, kastar sig över skärmen och morrar inombords när föräldern skrattar till. Hallå! Det här är mitt privatliv... som alla får läsa... utom NI!
Men att en mamma tappar tålamodet över en lånad strumpa, det är faktiskt förvånande.
Både föräldrar och barn i en familj vet förhållandet till varandra: Mamma och pappa skämmer ut barnet, men dem måste eftersom att de inte vill att hon/han ska växa upp. Något liknande, åtminstone. De är överbeskyddande oftast, vill att man skriver punktliga sms om vart man är eller vill ha en hem tidigt. Dock för vårt eget bästa och jag förstår dem egentligen. Jag skulle vara skitskraj efter alla våldtäckter man hör talas om idag, att det skulle hända sitt eget barn är inte någon höjdare. Men på andra sett, är vi irriterande, förutom när vi bara vill vara ifred för en stund? Är det inte VI som ska tycka dem är irriterande?
Man måste ju inse att föräldrar också är människor. Dem har också känslor. Jo, faktiskt, det är sant! Och dem vet inte allting, dem är lite dumma, lite osäkra, lite otrygga i denna nya värld som växer upp inför deras ögon. De har det också jobbigt, med alla räkningar, arbeten, hushållet, ja, allting måste tas om hand. Även om man tycker att vi tonåringar faktiskt har det sämre till, vi är i en känslomässig svacka i livet där allting går upp och ner, ingenting är säkert och vänner kan lämna en fortare än man hinner blinka! Men föräldrar har sitt liv utstadgat och hur blir det bättre på en skala? Förutsägbart? Tråkigt? Eller ett tillfälle för att ta vara på sin tid och njuta, så länge det går. Efter en hård dag på jobbet vill dem komma hem och bara vara, men BOM och vi står där. Vi strör saker omkring oss, vi övertar fjärrkontrollen, vi "glömde" plocka in diskmaskinen.
Och sen ser dem att man har deras strumpor på sig. Helvetet är löst.
Föräldrar har också känslor. Dem vill behålla sin strumpor för sig själva.
"När jag var upprörd efter ett gräl med min tonårsdotter (hon lånade mina strumpor utan lov - vilket är en petitess men det var droppen som fick bägaren att rinna över), fick jag ett gensvar från många tonårsmödrar som med stora skratt kände igen sig. Härligt, säger jag!"
Det fick mig att tänka. Man tror ju hela tiden, från oss "tonårsdöttrars" perspektiv uttalat, att det är vi som har det så jäkla jobbigt hela tiden. Och det är ju klart! Vi har skolan att tänka på, plugget, vänner, pojkvänner (eller flickvänner om ni så vill), träningen osv osv. Inte tänker man att en liten strumpa kan orsaka så mycket. Men så läser man det här och jag undrar: Har tonårsmammor det svårare än vi tror? Har tonårsföräldrar det svårare än vi tror?
Alla håller vi väl med om att dem är töntiga. Dem kan från stund till stund liknas vid dinosaurier, gammalmodiga och trögtänkta små varelser som gnäller och tjatar på en. Gör si, gör så; bla, bla, bla! Det gör ju inte vår vardag lättare liksom, vi har ju fullt upp som det räcker! Men nej, de ska komma upp, smygandes bakom en och kika lite nonchalant över axeln när man skriver ett blogginlägg. En själv tjuter till, kastar sig över skärmen och morrar inombords när föräldern skrattar till. Hallå! Det här är mitt privatliv... som alla får läsa... utom NI!
Men att en mamma tappar tålamodet över en lånad strumpa, det är faktiskt förvånande.
Både föräldrar och barn i en familj vet förhållandet till varandra: Mamma och pappa skämmer ut barnet, men dem måste eftersom att de inte vill att hon/han ska växa upp. Något liknande, åtminstone. De är överbeskyddande oftast, vill att man skriver punktliga sms om vart man är eller vill ha en hem tidigt. Dock för vårt eget bästa och jag förstår dem egentligen. Jag skulle vara skitskraj efter alla våldtäckter man hör talas om idag, att det skulle hända sitt eget barn är inte någon höjdare. Men på andra sett, är vi irriterande, förutom när vi bara vill vara ifred för en stund? Är det inte VI som ska tycka dem är irriterande?
Man måste ju inse att föräldrar också är människor. Dem har också känslor. Jo, faktiskt, det är sant! Och dem vet inte allting, dem är lite dumma, lite osäkra, lite otrygga i denna nya värld som växer upp inför deras ögon. De har det också jobbigt, med alla räkningar, arbeten, hushållet, ja, allting måste tas om hand. Även om man tycker att vi tonåringar faktiskt har det sämre till, vi är i en känslomässig svacka i livet där allting går upp och ner, ingenting är säkert och vänner kan lämna en fortare än man hinner blinka! Men föräldrar har sitt liv utstadgat och hur blir det bättre på en skala? Förutsägbart? Tråkigt? Eller ett tillfälle för att ta vara på sin tid och njuta, så länge det går. Efter en hård dag på jobbet vill dem komma hem och bara vara, men BOM och vi står där. Vi strör saker omkring oss, vi övertar fjärrkontrollen, vi "glömde" plocka in diskmaskinen.
Och sen ser dem att man har deras strumpor på sig. Helvetet är löst.
Föräldrar har också känslor. Dem vill behålla sin strumpor för sig själva.
Vårbilder
Har redigerat lite bilder sen jag promenerade ute på trädgården, så här vart några:
Längtar tills jag får ta kurs i Foto A, måste ju få utvecklas lite nu när man har en Canon :)
POK
Längtar tills jag får ta kurs i Foto A, måste ju få utvecklas lite nu när man har en Canon :)
POK
Senaste nytt:
Efter fem år med samma gammla bäddsäng nere i källaren upptäckte min pappa en ny grej. Det känns nämligen som att huvudet sluttar neråt när man ligger på madrassen, och det har vi alla klagat på. Tydligen kan man, precis som en solstol, höja och sänka madrassens "ryggstöd" och bli sittandes.
Efter fem år alltså... kul!
Efter fem år alltså... kul!
Kunming, vårstaden!
Nu har jag fått ett litet projekt i skolan, vi ska redovisa kinesiska städer. Jag, Gabbe och Narin tog Kunming och jag sökte efter lite bilder. Tyckte bara det var så jäkla fina, Kunming är känt för att vara "vårstaden", där de har stora blomstermarknader och även en festival som kallas "The International Flower Festival". 
Har funderat mkt på om jag inte ska läsa steg 3 i alla fall, steg 2 är ju lagom svårt det! Men sen kom jag fram till att visst, folk får säga hur jävla onödigt kinesiska är, men jag tycker ändå att det är intressant och kul att kunna! Dessutom är ju kinesiska det mest talade språket i världen (haha, fast det beror nog på att Kina har störst befolkning...) och jag vill verkligen, verkligen åka till Kina en dag. Varför inte med skolan? Så jag stannar nog kvar ^^
POK
Goodnight Sweetheart
Tyckte den här teckningen jag ritade för ett tag sedan passade just nu... ska gå och lägga mitt tunga huvud på kudden och sluta ögonen.
Godnatt på er! Dröm sött <3
PS. Kan ni se vad som sticker fram ur madrassen?
Godnatt på er! Dröm sött <3
PS. Kan ni se vad som sticker fram ur madrassen?
Utmattningssyndrom!
Vad är det med mig? Jag har varit helt utmattad hela veckan! Går typ och lägger mig vid 10! Jag bestämde mig för att gräva lite efter en "diagnos". Detta vart mitt resultat:
"Utmattningssyndrom, ibland kallat utbrändhet, kan du få om du under lång tid varit hårt utsatt för stress. Du kan få både psykiska och fysiska symtom, som värk i axlar, nacke och rygg, sömnproblem, koncentrationsproblem eller ångest."
Låter som jag, det. Har ju känt mig glad och så ett tag nu, men den här veckan fick jag liksom ångest för ingenting! Sömnproblem har jag väl inte, tvärtom, men stress har jag definitivt blivit utsatt för. Trots att den här veckan varit lugn känns det som att jag bär bly i skorna...
Känner ni samma sak?
POK
"Utmattningssyndrom, ibland kallat utbrändhet, kan du få om du under lång tid varit hårt utsatt för stress. Du kan få både psykiska och fysiska symtom, som värk i axlar, nacke och rygg, sömnproblem, koncentrationsproblem eller ångest."
Låter som jag, det. Har ju känt mig glad och så ett tag nu, men den här veckan fick jag liksom ångest för ingenting! Sömnproblem har jag väl inte, tvärtom, men stress har jag definitivt blivit utsatt för. Trots att den här veckan varit lugn känns det som att jag bär bly i skorna...
Känner ni samma sak?
POK
Gymnastik... nja
Vad som är värt att säga om denna tisdag var väl gympan. Vi hade gymnastik, och då menar jag allt från trampoliner till plintar och madrasser. Okej... man tror att man kan vara liiite graciös med tanke på dansen, men icke sa nicke och där hänger jag på hävstången som en förlamad schimpans. Stå på händer - nej. Bakåtkullerbytta - nej. Hjula - nej. Hoppa gränsle över hoppbocken, flyga en meter genom luften och landa smärtfritt på madrassen - nej. Långt ifrån smärtfritt. Jag bröt nästan nacken när jag skulle göra en kullerbytta med två personer samtidigt: en ligger på rygg, den andra står lutad över och man håller i varandras fotleder och rullar typ som en boll. Jag tror den kallades för "clownen". Inte så konstigt, men ser ju verkligen ut som en...
Nej, sammanfattningsvis: gymnastik är inte min grej! Fick backflash's från barndomen med vår gamla polske lärare som var strikt med att flickor skulle göra si och pojkar så (de fick bl a spela ishockey medan vi tjejer fick åka konståkning -.-) och han var jäkligt sträng med hur man skulle vara på hävstången och det gillade jag inte!
En frivolt - försök göra det om ni kan! (Borde inte låta kaxig, kan ju inte direkt själv...)
Nej, sammanfattningsvis: gymnastik är inte min grej! Fick backflash's från barndomen med vår gamla polske lärare som var strikt med att flickor skulle göra si och pojkar så (de fick bl a spela ishockey medan vi tjejer fick åka konståkning -.-) och han var jäkligt sträng med hur man skulle vara på hävstången och det gillade jag inte!
En frivolt - försök göra det om ni kan! (Borde inte låta kaxig, kan ju inte direkt själv...)
Moonwalk, tjejer?
Jag vill göra så mycket, men finner aldrig tid till att göra det. Jag vill kunna saker, sätter upp mål utifall att jag skulel snubbla över dem på något vis och faktiskt försöka genomföra dem! T ex ville jag lära mig jonglera i sommras... som om. Lärde mig faktiskt kasta upp alla i luften och sen - Pang - ner på golvet.
Sen har vi enhjulingen. Går sisådär, lite halvkul att göra men... kraschade lite igår (hehe) och mamma flämtade nästan ihjäl sig. Eller nåt.
Nu har jag kommit fram till ett faktum: jag känner ingen tjej som kan göra moonwalk. Ni vet, glida sådär snyggt på fötterna så att det ser ut som att man går baklänges? Jag känner ingen TJEJ som kan göra det! Snälla någon, kommentera och bekräfta detta, att det finns tjejer som kan.
Annars hade jag tänkt lära mig :) har börjat lite och kan lite sådär, vet inte om man har dansen i blodet eller att erfarenheten gör det lättare, men lite kul är det! Inte för att jag kommer ha användning för det... blir inte direkt huvudnumret på nästa klubb, nej.
Men någon ska väl vara den första?
Snyggt är det i alla fall.
Söndagsparty
Hej!
Sitter och tittar lite halvt på Söndagsparty med Filip och Fredrik, och jag tycker det är jäkligt coolt att man kan sända direkt från New York med typ 50 sekunders mellanrum. Dem är allt bra roliga dem :)
Helgen har bestått av familjepizzor (till både middag och frukost), härliga tjejer, spel, Toblerone och rensning i garderoben. Man måste ju planera inför sommaren! Det enda jag kommer kunna spendera på kläder är ett presentkort på 100 kr på Gina... kul!
Imorgon får jag äntligen dansa igen! :D det har bara varit två veckor utan, men i alla fall!
Nu har programmet börjat. Hejdååå!
Sitter och tittar lite halvt på Söndagsparty med Filip och Fredrik, och jag tycker det är jäkligt coolt att man kan sända direkt från New York med typ 50 sekunders mellanrum. Dem är allt bra roliga dem :)
Helgen har bestått av familjepizzor (till både middag och frukost), härliga tjejer, spel, Toblerone och rensning i garderoben. Man måste ju planera inför sommaren! Det enda jag kommer kunna spendera på kläder är ett presentkort på 100 kr på Gina... kul!
Imorgon får jag äntligen dansa igen! :D det har bara varit två veckor utan, men i alla fall!
Nu har programmet börjat. Hejdååå!
Språkresa till Torquay! (om allting går enligt planerna...)
Ibland är det så jäkla skönt att träna! Har precis varit ute och joggat i 30 min, under tiden är det ett rent helvete (särskilt i slutet när det bränner i benen av den jäkla mjölksyran) men efteråt känner man sig så stolt! Även om det är lite träning, men nu utmärker jag mig särskilt då jag inte fått dansa på hela två veckor! :( Jag känner mig en aning rastlös, har inte tränat utöver det så... jag måste ju få bort påsk-kilona på nåt sätt ;P
Igår fixade sig allting i alla fall. Nu ska jag garanterat på språkresa i sommar! Jag har dock ännu svårt att säga garanterat, utifall att det skulle visa sig att vi inte får plats eller något annat skitsnack, så jag håller mig kanske till "om allting går enligt planerna". Men OM allting går enligt planerna ska jag med två (eller tre) kompisar till Torquay som även är kallad för "Den engelska rivieran" på Englands södra kust. Där ska man alltså glassa i 3 veckor. Skitkul ska det bli! (jag vågar ännu inte yttra mig mer än så, vill inte bli besviken IGEN.)
Borde egentligen ta en risig bild utifall att vi skulle bli nekade resan igen...
Sådär ja :D Nu känns det bättre, haha!
Igår fixade sig allting i alla fall. Nu ska jag garanterat på språkresa i sommar! Jag har dock ännu svårt att säga garanterat, utifall att det skulle visa sig att vi inte får plats eller något annat skitsnack, så jag håller mig kanske till "om allting går enligt planerna". Men OM allting går enligt planerna ska jag med två (eller tre) kompisar till Torquay som även är kallad för "Den engelska rivieran" på Englands södra kust. Där ska man alltså glassa i 3 veckor. Skitkul ska det bli! (jag vågar ännu inte yttra mig mer än så, vill inte bli besviken IGEN.)
Borde egentligen ta en risig bild utifall att vi skulle bli nekade resan igen...
Sådär ja :D Nu känns det bättre, haha!
I hate the world today
Ingen bra dag idag.
Kan väl börja med att säga att den språkresa jag och några kompisar bokat är fullt! Visst, det låter inte som hela världen och det var faktiskt lite kul när jag bara skrek: "VA? NEEEJ!", på bussen, med några tjejkompisar sittandes bredvid. Efteråt frågade dem vad som hade hänt, de trodde typ att någon hade dött! Så att kanske inte så farligt, men det har i alla fall förstört min sommar TOTALT! Jag blir så arg! Men jag har ju bara mig själv att skylla som bokade för sent. Men åndå! Jag har all rätt att vara sur!
För det andra fick jag idag veta att Emelie, som går i min klass, har fått en stroke. Ni är nog lika chockade som jag blev, man tror ju att strokes är till för äldre männsikor, men nej det behövde hända stackars Emelie som redan har problem med migräner och skit. Jag blir liksom arg! I alla fall så betsämde vi: jag, Frida, Elin, Gabriella och Maja, att vi skulle samla in lite pengar från klassen och köpa kort, en enorm gosig nallebjörn (som närapå ingen av oss ville släppa!), en liten blomma (vilken blev väldigt symbolisk då vi namngav varje blomma efter oss själva) och hennes favoritchoklad. Efter skolan åkte vi till Astrid Lindgrens sjukhus och överraskade Emelie i entrén där hon satt med några kompisar i sin rullstol. Hennes högra arm var förlamad för tillfället och hon kunde därför inte göra mycket. Men det var så enormt härligt att träffa henne, hon var bara sådär avslappnad, glad och härlig. Så som Emelie ska vara! Hon fick oss verkligen att skratta. Det var mysigt. Liksom gott i det onda. Hon verkade vara väldigt glad i alla fall.
Konstigt nog var det kul att åka med allihop till sjukhuset, att alla träffades och så. Vi måste göra det här flera gånger! (Ja, alltså kanske inte mötas på sjukhuset, men ni vet vad jag menar!) Så krya på dig Emelie!
Nu sitter jag alltså här och försöker få allt det här onda ur mig. Dessvärre ska jag plugga till kinesiskaprovet imorgon... Yeay...
Nåja, det finns åtminstone en morgon dag...
Kan väl börja med att säga att den språkresa jag och några kompisar bokat är fullt! Visst, det låter inte som hela världen och det var faktiskt lite kul när jag bara skrek: "VA? NEEEJ!", på bussen, med några tjejkompisar sittandes bredvid. Efteråt frågade dem vad som hade hänt, de trodde typ att någon hade dött! Så att kanske inte så farligt, men det har i alla fall förstört min sommar TOTALT! Jag blir så arg! Men jag har ju bara mig själv att skylla som bokade för sent. Men åndå! Jag har all rätt att vara sur!
För det andra fick jag idag veta att Emelie, som går i min klass, har fått en stroke. Ni är nog lika chockade som jag blev, man tror ju att strokes är till för äldre männsikor, men nej det behövde hända stackars Emelie som redan har problem med migräner och skit. Jag blir liksom arg! I alla fall så betsämde vi: jag, Frida, Elin, Gabriella och Maja, att vi skulle samla in lite pengar från klassen och köpa kort, en enorm gosig nallebjörn (som närapå ingen av oss ville släppa!), en liten blomma (vilken blev väldigt symbolisk då vi namngav varje blomma efter oss själva) och hennes favoritchoklad. Efter skolan åkte vi till Astrid Lindgrens sjukhus och överraskade Emelie i entrén där hon satt med några kompisar i sin rullstol. Hennes högra arm var förlamad för tillfället och hon kunde därför inte göra mycket. Men det var så enormt härligt att träffa henne, hon var bara sådär avslappnad, glad och härlig. Så som Emelie ska vara! Hon fick oss verkligen att skratta. Det var mysigt. Liksom gott i det onda. Hon verkade vara väldigt glad i alla fall.
Konstigt nog var det kul att åka med allihop till sjukhuset, att alla träffades och så. Vi måste göra det här flera gånger! (Ja, alltså kanske inte mötas på sjukhuset, men ni vet vad jag menar!) Så krya på dig Emelie!
Nu sitter jag alltså här och försöker få allt det här onda ur mig. Dessvärre ska jag plugga till kinesiskaprovet imorgon... Yeay...
Nåja, det finns åtminstone en morgon dag...
Nu skriver jag bara.
Jag tror det är dags nu, för att bli mer känslosam. Men det är väl så att jag mår bättre nu (har inte direkt mått dåligt) jag kan liksom inte förklara. Det här skriver jag mest för min egen skull, för att rensa tankarna.
Läser om folk med problem och tänker på hur jag lämnade det bakom mig för ett tag sen. Det var när våren kom som allting blev så mycket ljusare. Är det så att svenskar är mer deprimerade för att halva året består av snö/slask/höstrusk? Jag tror faktiskt att det var en bidragande faktor. Nu när våren är här tog jag mig till och med tillfället att ta och cykla lite enhjuling! Det var jäkligt skoj faktiskt, kunde bara cykla typ 1 meter och lite till utan att hålla i mig. Det är svårt, och halva jobbet ligger i det mentala.
Men så tvingas man tillbaka av vissa människor, man blir påverkad av allt som händer runt omkring. Och så känner man sig plötsligt som att man är tillbaka till punkt 1, eller snarare från nollan. Jag blir en främling på nytt, alla blir främlingar på nytt. Det är väl bara jag som tolkar det konstigt, ska alltid vrida saker åt fel håll. Tänker jag för mycket? Jag gör nog det. Men jag kan inte hjälpa det.
Ibland orkar man bara inte. Jag vill skrika, bli av med allt. Vissa dagar kan jag skina som solen. Idag kände jag mig aningen mulen. Kanske är det bara så jag känner nu, när nattmörkret ligger på och trycker? För när den blå himlen öppnar sig känner jag mig fri och verkligen bara fri, ingenting annat. Kan det inte bara vara så, alltid, hela tiden?
Jag tänker för mycket. Godnatt.
Läser om folk med problem och tänker på hur jag lämnade det bakom mig för ett tag sen. Det var när våren kom som allting blev så mycket ljusare. Är det så att svenskar är mer deprimerade för att halva året består av snö/slask/höstrusk? Jag tror faktiskt att det var en bidragande faktor. Nu när våren är här tog jag mig till och med tillfället att ta och cykla lite enhjuling! Det var jäkligt skoj faktiskt, kunde bara cykla typ 1 meter och lite till utan att hålla i mig. Det är svårt, och halva jobbet ligger i det mentala.
Men så tvingas man tillbaka av vissa människor, man blir påverkad av allt som händer runt omkring. Och så känner man sig plötsligt som att man är tillbaka till punkt 1, eller snarare från nollan. Jag blir en främling på nytt, alla blir främlingar på nytt. Det är väl bara jag som tolkar det konstigt, ska alltid vrida saker åt fel håll. Tänker jag för mycket? Jag gör nog det. Men jag kan inte hjälpa det.
Ibland orkar man bara inte. Jag vill skrika, bli av med allt. Vissa dagar kan jag skina som solen. Idag kände jag mig aningen mulen. Kanske är det bara så jag känner nu, när nattmörkret ligger på och trycker? För när den blå himlen öppnar sig känner jag mig fri och verkligen bara fri, ingenting annat. Kan det inte bara vara så, alltid, hela tiden?
Jag tänker för mycket. Godnatt.
Bänkad framför TV:n
MMmm... TV är livet. Tyvärr tar det upp en stor del av mitt liv (schemalägger sysslorna inför vissa program. Bl a "okej, jag duschar innan---" eller "jag pluggar efter ---") men program och filmer frambringar så mycket känslor som ibland kan behövas, vare sig man vill skratta eller gråta.
Har precis kollat klart Greys Anatomy och förstår inte hur läkare tänker. Jag skulle aldrig klara pressen! Tänk att ha människors liv i sina händer, man gör ett misstag och wops så är familjen utan mamma eller barn eller vem det nu var. Jag skulle inte ha styrkan till att se någon dö på grund av mig. Jag måste bara säga jäklar va folk är starka! Nu är väl inte tv-serier som verkligheten, men ändå!
Något som äntligen kommit: "Änglar och demoner" på bio, den 13 maj! Läste boken för ett par år sen och det är alltså nästa biosuccé efter "Da Vinci Koden" som jag personligen tycker är skitbra! Är inte historiefan men Dan Brown har väldigt mycket spänning i sina böcker och Änglar och demoner var minst lika bra som Da Vinci koden. Får se om man tar sin tid med den på bio eller ser den lite senare. Ni som inte läst boken - gör det! Den rekommenderar jag!
I övrigt håller jag utkik efter "Heroes", men "Lost" orkar jag inte med, såg några avsnitt i säsong 1 och 2, men sen fick det räcka! Hur länge ska dem vara på den där jäkla ön? Detsamma med "Prison Break", säsong 1 var ju skitbra och sen förstörde dem allt genom att slänga tillbaka dem i fängelse! Varför ska dem tjata ut serier för? Hellre sluta när dem är på topp, som "Vänner".
Akta er nu för att få fyrkantiga ögon!
Har precis kollat klart Greys Anatomy och förstår inte hur läkare tänker. Jag skulle aldrig klara pressen! Tänk att ha människors liv i sina händer, man gör ett misstag och wops så är familjen utan mamma eller barn eller vem det nu var. Jag skulle inte ha styrkan till att se någon dö på grund av mig. Jag måste bara säga jäklar va folk är starka! Nu är väl inte tv-serier som verkligheten, men ändå!
Något som äntligen kommit: "Änglar och demoner" på bio, den 13 maj! Läste boken för ett par år sen och det är alltså nästa biosuccé efter "Da Vinci Koden" som jag personligen tycker är skitbra! Är inte historiefan men Dan Brown har väldigt mycket spänning i sina böcker och Änglar och demoner var minst lika bra som Da Vinci koden. Får se om man tar sin tid med den på bio eller ser den lite senare. Ni som inte läst boken - gör det! Den rekommenderar jag!
I övrigt håller jag utkik efter "Heroes", men "Lost" orkar jag inte med, såg några avsnitt i säsong 1 och 2, men sen fick det räcka! Hur länge ska dem vara på den där jäkla ön? Detsamma med "Prison Break", säsong 1 var ju skitbra och sen förstörde dem allt genom att slänga tillbaka dem i fängelse! Varför ska dem tjata ut serier för? Hellre sluta när dem är på topp, som "Vänner".
Akta er nu för att få fyrkantiga ögon!
Min påskhelg i Dalarna
Så, nu har jag nog äntligen en stund över till att skriva! Egentligen ska man väl plugga till proven man har i veckan, men jag tycker att jag kan det mesta. Hmm... ja, kanske inte kinesiskan, men den kan vänta.
Över lovet har jag alltså varit på landstället, från torsdagen till söndagen. Under denna tid fick jag chans att njuta av vårsolen och en mysig promenad i Rättviks stad (när jag säger stad menar jag den 200 m långa gågatan... inte mycket till stad kanske) samt mysigt fik på Fricks konditori med familjen och Säfströms. Jag köpte faktiskt ett par skor också, ett par mörkgrå converse. Jag skrattar lite när jag berättar för folk vart jag köpte dem: "Rättviks SKO". Haha, ingen fantasi där inte.
På lördagen var det ju hög tid för påsken att få bli firad och det gjorde vi alla med glädje! Jag och småtjejorna fick leta påskägg över hela gården med hjälp av små lappar som de gåtfullt rimmat ihop. Sen fick de vuxna ocksaå testa på lite påskäggsjakter då vi "barn" slagit ihop lite lekar till dem i form av "Fångarna på fortet"! Haha, jag garva ihjäl mig nästan när jag fick se mina föräldrar krypa genom hinderbanor och gräva i burkar med äckel-päckel :D
Det viktigaste som hände under påskhelgen var att jag fick, för första gången, testa på att övningsköra! Det var skitroligt! Jag fick testa på att växla ända upp till 2:an (WOW!) och gasa ända upp till 35km/h, mer vågade jag inte. Sen vart det lite "parkeringar" mot två pinnar, lite back och allmänt runt-i-en-oändlig-cirkel-körande. Och förutom att jag lerade ner halva bilen (ja, ända upp till backspeglarna) var jag suverän!
Det har vart ett enormt härligt lov i alla fall. Nu kan jag knappt vänta till sommarlovet!
Över lovet har jag alltså varit på landstället, från torsdagen till söndagen. Under denna tid fick jag chans att njuta av vårsolen och en mysig promenad i Rättviks stad (när jag säger stad menar jag den 200 m långa gågatan... inte mycket till stad kanske) samt mysigt fik på Fricks konditori med familjen och Säfströms. Jag köpte faktiskt ett par skor också, ett par mörkgrå converse. Jag skrattar lite när jag berättar för folk vart jag köpte dem: "Rättviks SKO". Haha, ingen fantasi där inte.
På lördagen var det ju hög tid för påsken att få bli firad och det gjorde vi alla med glädje! Jag och småtjejorna fick leta påskägg över hela gården med hjälp av små lappar som de gåtfullt rimmat ihop. Sen fick de vuxna ocksaå testa på lite påskäggsjakter då vi "barn" slagit ihop lite lekar till dem i form av "Fångarna på fortet"! Haha, jag garva ihjäl mig nästan när jag fick se mina föräldrar krypa genom hinderbanor och gräva i burkar med äckel-päckel :D
Det viktigaste som hände under påskhelgen var att jag fick, för första gången, testa på att övningsköra! Det var skitroligt! Jag fick testa på att växla ända upp till 2:an (WOW!) och gasa ända upp till 35km/h, mer vågade jag inte. Sen vart det lite "parkeringar" mot två pinnar, lite back och allmänt runt-i-en-oändlig-cirkel-körande. Och förutom att jag lerade ner halva bilen (ja, ända upp till backspeglarna) var jag suverän!
Det har vart ett enormt härligt lov i alla fall. Nu kan jag knappt vänta till sommarlovet!
Pay it forward
Hej!
Nu är jag tillbaka från landstället och tyvärr har jag inte mycket tid att skriva, ser på en film på tv som heter "Skicka vidare" eller "Pay it forward" och än så länge är den väldigt bra! Den handlar om att göra en god gärning för tre personer som i sin tur ska göra det för ytterligare tre personer, och så kommer det fortsätta. Den är väldigt fin och jag tycker det systemet låter väldigt smart - undrar om folk har skapat sådana kedjor i verkligheten?
Är det möjligt för någon att förändra världen?
Kramar på er :)
Nu är jag tillbaka från landstället och tyvärr har jag inte mycket tid att skriva, ser på en film på tv som heter "Skicka vidare" eller "Pay it forward" och än så länge är den väldigt bra! Den handlar om att göra en god gärning för tre personer som i sin tur ska göra det för ytterligare tre personer, och så kommer det fortsätta. Den är väldigt fin och jag tycker det systemet låter väldigt smart - undrar om folk har skapat sådana kedjor i verkligheten?
Är det möjligt för någon att förändra världen?
Kramar på er :)
Nu drar jag!
Snart drar man till landstället alltså. Upp, upp åker vi, i tre timmar. Gissa vad jag kommer att göra? Det enda jag kan göra på bilresor: sooova! Haha xD Nej men det här regnrusket utanför fönstret som höll mig vaken i natt gör mig galen och ännu pömsigare än vad jag redan är. Har försökt plugga, det har jag verkligen, men orden liksom vill inte stå still. De slinker ut lika snabbt som de läses in. Nu vill jag bara åka.
Så det här blir mitt lilla farväl till er, kommer inte hem förrän på söndag eller måndag, vet inte riktigt hur det blir.
Glad påsk på er allihop!
Så det här blir mitt lilla farväl till er, kommer inte hem förrän på söndag eller måndag, vet inte riktigt hur det blir.
Glad påsk på er allihop!
I Louis Vuitton
Okej, i samma veva som stadsturen med Sandra bestämde vi oss för att besöka ett lite snobbigt kvarter i stan: Birger Jarlsgatan. Har faktiskt aldrig varit där förr, men det var väl antagligen inte så konstigt, såg en massa hippa och ytterst dyra affärer vilket chockerade mig. Jag är ju en mer H&M-tjej som hellre köper kvantitet än kvalité dessvärre. Men att gå in i dem affärerna fick en att lysa upp och även om man visste att man aldrig skulle gräva efter plånboken undertiden, kände man sig upprymd.
När vi gick längst med gatan fick vi syn på Louis Vuitton, vilket fick oss båda att stanna upp. Vi bestämde oss för att gå in. Har ni någon gång varit där inne? Tja, man kände sig verkligen obetydlig när man gick in dit. För stunden fanns det inga kunder där inne och vi blev hälsade av en kassörska med prydligt uppsatt hår och en vakt. En vakt! De var båda trevliga, men jag antar att de insåg att vi inte hörde dit... jag hade min tunika från Gina Tricot och runt anklarna hade jag mina plastpåse-rosetter. Inte den bästa outfitten för dagen kanske. Men jäklar va fint det var där inne! Inglasade väskor åt höger och vänster, ingen var den andre lik, det var som att stiga in i en glänta av sällsynta blommor. Vi vågade dock inte röra någonting, inte ens för att kolla priserna. Då skulle personalen antagligen komma fram och fråga om vi ville ha hjälp och det skulle nog vara lite pinsamt, vi är ju inte direkt rikemansbarn med en massa kreditkort i händerna. Vi var väl där i 15 sekunder, sen var det rätt ut på gatan igen.
Jag kommer väl inte återvända förrän jag blivit miljonär. Men man kan ju längta redan. 
Eldsvåda!!!
Tisdag. Morgonen började inte alltför väl kan jag väl säga...
Jag och Sandra bestämde oss för att göra scones till frukost, (vilket vart väldigt gott förresten!) så vi började blanda ingredienser och satte på ugnen. Efter en stund ropar Sandras lillebrorsa från övervåningen att han tycker det stinker, och vi säger att det bara är ugnen. Sen kommer Sandra på att hon glömde ta ur stekpannorna ur ugnen (de fick inte plats i skåpet) och ber mig ta ut dem. Jag tar på mig en grytvante och öppnar luckan... och stelnar till. En av stekpannorna brinner! Jag blir typ paralyserad och ropar till Sandra att det brinner. Sandra får panik och kastar sig fram med en grytlapp i handen och kastar pannan i vasken. Allting gick så snabbt och sedan var det över. Men läskigt var det! Så nästa gång jag ska baka kommer jag vara extra försiktig. Haha, har aldrig varit med om en "eldsvåda" tidigare!
Okej, så vi sätter oss på tomten sedan och solar oss och kommer fram till att Sandra har haft en olycksbådande vecka. Dels hade deras bil fått lite motorstopp mitt ute i "vildmarken" när hon övningskörde och de var tvugna att putta på bilen till en bushållplats och vänta i två timmar på bärgningsbilen. Sen vart hon solbränd i det här vårvädret, dessutom branden. Hehe, roligt!
Lite senare fick jag träffa Sandras kompis Louise och vi satte oss och snackade lite i den brännande solen. Därefter hem igen till Sollentuna, som konstigt nog var kallare än Vallentuna, och vi tog faktiskt tillfället i akt till att ta fram min gamla enhjuling. Haha, har inte cyklat på den på flera år och jag var nära att ramla flera gånger, men det ska nog ändå bli något jag vill lära mig. Så vänta bara, snart kommer jag cyklandes på den där enhjuling utan stödhjul :P
Jag och Sandra bestämde oss för att göra scones till frukost, (vilket vart väldigt gott förresten!) så vi började blanda ingredienser och satte på ugnen. Efter en stund ropar Sandras lillebrorsa från övervåningen att han tycker det stinker, och vi säger att det bara är ugnen. Sen kommer Sandra på att hon glömde ta ur stekpannorna ur ugnen (de fick inte plats i skåpet) och ber mig ta ut dem. Jag tar på mig en grytvante och öppnar luckan... och stelnar till. En av stekpannorna brinner! Jag blir typ paralyserad och ropar till Sandra att det brinner. Sandra får panik och kastar sig fram med en grytlapp i handen och kastar pannan i vasken. Allting gick så snabbt och sedan var det över. Men läskigt var det! Så nästa gång jag ska baka kommer jag vara extra försiktig. Haha, har aldrig varit med om en "eldsvåda" tidigare!
Okej, så vi sätter oss på tomten sedan och solar oss och kommer fram till att Sandra har haft en olycksbådande vecka. Dels hade deras bil fått lite motorstopp mitt ute i "vildmarken" när hon övningskörde och de var tvugna att putta på bilen till en bushållplats och vänta i två timmar på bärgningsbilen. Sen vart hon solbränd i det här vårvädret, dessutom branden. Hehe, roligt!
Lite senare fick jag träffa Sandras kompis Louise och vi satte oss och snackade lite i den brännande solen. Därefter hem igen till Sollentuna, som konstigt nog var kallare än Vallentuna, och vi tog faktiskt tillfället i akt till att ta fram min gamla enhjuling. Haha, har inte cyklat på den på flera år och jag var nära att ramla flera gånger, men det ska nog ändå bli något jag vill lära mig. Så vänta bara, snart kommer jag cyklandes på den där enhjuling utan stödhjul :P
Stadspromenad i plastpåserosetter
Hej!
Nu har det gått en tid sedan sist, det är redan onsdag idag och imorgon bär det av för mig till Dalarna, till det öde lilla landstället med smågloende grannar bakom gardinerna och kusliga ljud i skogarna bortom fälten. Mm, men det ska bli kul ändå. Okej, mysigt då.
I måndags vart det stadspromenad med Sandra i solskenet, och jag behöver väl inte påpeka det härliga vårvädret? Hur mysigt som helst, lite blåsigt då och då, men man lyckades till och med få lite färg på den vinterbleka huden.
Det enda problemet var väl att jag tagit lite fel skor för tillfället... Hittade inte mina ballerina utan var tvungen att ta kilklackskorna, vilket förstås gav mig skoskav. AJ! Nåja, jag löste problemet någorlunda med hjälp av en plastpåse jag hade med mig - resultatet blev extra hud på hälarna och lite roliga rosetter. Inte det finaste, men det kanske kan bli ett nytt mode?
Senare tog vi varsin mjukglass och satte oss med hundra andra människor på kungsträdgårdens stentrappa. Därefter direkt hem till Vallentuna, på kvällen tittade vi på "En shoppaholics bekännelser" och "What a girl wants". Båda var bra :)
Mm, detta vart lite dagboksliknande faktiskt, men jag ville bara minnas dagen liksom.
Nu har det gått en tid sedan sist, det är redan onsdag idag och imorgon bär det av för mig till Dalarna, till det öde lilla landstället med smågloende grannar bakom gardinerna och kusliga ljud i skogarna bortom fälten. Mm, men det ska bli kul ändå. Okej, mysigt då.
I måndags vart det stadspromenad med Sandra i solskenet, och jag behöver väl inte påpeka det härliga vårvädret? Hur mysigt som helst, lite blåsigt då och då, men man lyckades till och med få lite färg på den vinterbleka huden.
Det enda problemet var väl att jag tagit lite fel skor för tillfället... Hittade inte mina ballerina utan var tvungen att ta kilklackskorna, vilket förstås gav mig skoskav. AJ! Nåja, jag löste problemet någorlunda med hjälp av en plastpåse jag hade med mig - resultatet blev extra hud på hälarna och lite roliga rosetter. Inte det finaste, men det kanske kan bli ett nytt mode?
Senare tog vi varsin mjukglass och satte oss med hundra andra människor på kungsträdgårdens stentrappa. Därefter direkt hem till Vallentuna, på kvällen tittade vi på "En shoppaholics bekännelser" och "What a girl wants". Båda var bra :)
Mm, detta vart lite dagboksliknande faktiskt, men jag ville bara minnas dagen liksom.
Sitting, waiting, wishing...
Ikväll drar man till Vallentuna igen, förhoppningsvis följer Sofia med. Annars kommer jag sitta på ångbåtsbryggan och vänta och önska att sommaren kan komma snabbare än väntat.
POK
Barfota för första gången i år!
Ja, nu tänkte jag faktiskt dra på mig ett mer vardagligt inlägg. Min första hela dag på påsklovet (jippie-yay!) börjar helt underbart skönt! Sandra sov över och vi tillbringade hela dagen med att gå runt edsviken och sitta och sola på ångbåtsbryggan. Det var så varmt att vi kunde ta av oss jackorna och strumporna. Tänk - barfota! Det är ju helt otroligt! Sen vart det lite glass på det medan vi gick igenom gamla barndomsminnen och mycket annat. Mysfaktorn var mycket hög kan jag säga!
Kvällen innan var det taco-mums-middag a casa de Sandra och efteråt spelade vi Alias, vilket går ut på att man ska beskriva ord från kort som den andre ska gissa rätt på. Låter inte så kul, men det lockade verkligen till många skratt!
Ikväll kommer bli min sista middag med Jessi innan hon drar till London med sin pojkvän. Fy fan va avundsjuk man blir. Det hjälper liksom inte att hon påminner en om det var tredje minut. Mitt försvar blir väl att jag ska ju faktiskt till England i hela 3 veckor i sommar. Ha! Sug på den du!
Skämtåsido kommer jag sakna henne, kommer inte se henne på hela påsklovet. Du får ha det så jäkla skönt i England Jessi! Hälsa Big Ben från mig!
Om ni inte solat idag kan jag bara säga en sak: Ta vara på solen när den ännu är här, era insnöade människor!!!
Haha, pussar och kramar
Kvällen innan var det taco-mums-middag a casa de Sandra och efteråt spelade vi Alias, vilket går ut på att man ska beskriva ord från kort som den andre ska gissa rätt på. Låter inte så kul, men det lockade verkligen till många skratt!
Ikväll kommer bli min sista middag med Jessi innan hon drar till London med sin pojkvän. Fy fan va avundsjuk man blir. Det hjälper liksom inte att hon påminner en om det var tredje minut. Mitt försvar blir väl att jag ska ju faktiskt till England i hela 3 veckor i sommar. Ha! Sug på den du!
Skämtåsido kommer jag sakna henne, kommer inte se henne på hela påsklovet. Du får ha det så jäkla skönt i England Jessi! Hälsa Big Ben från mig!
Om ni inte solat idag kan jag bara säga en sak: Ta vara på solen när den ännu är här, era insnöade människor!!!
Haha, pussar och kramar
Tack
Vill bara säga tack till alla värmande människor där ute som, på ett eller annat sätt, förgyller min vardag genom att få mig att le. Ni vet vilka ni är. Fortsätt vara så som ni är, för ni är så jäkla bra hela bunten.
Känner mig inte så ensam längre. Det går bra nu.
Känner mig inte så ensam längre. Det går bra nu.
Chicken a la glasskärvor!
Ohoj alla vår-älskare! Dagens inlägg ska väl egentligen riktas till alla kyckling-älskare... Akta er nu för att köpa kyckling, de kan innehålla knapriga substanser. Jag pratar förstås om glasbitar. Man har nämligen funnit glasbitar i kycklingförpackningarna från bl a Coop. Kunderna upptäckte detta efter tillagning och man får väl hoppas på att de inte upptäckte dem alltför sent, en av "kycklingoffren" skadade nämligen sin tand på en skärva. Så när ni står vid frysdisken, undvik Kronfågelns och Coop X-tra's kycklingar, en varnign från mig till er. Jag själv får väl hoppas att mamma inte valde dessa till middag ikväll.
Detta har förstås skapat misstankar och konspirationer om hur dessa glasbitar hamnade där dem hamnat. Gick ett fönster sönder under förpackningen i fabriken? Ville glasbitarna hitta ett nytt hem? Eller kan det vara så, att en massa vegetarianer/veganer gaddat ihop sig för våra stackars djur skull och straffar oss kannibaler genom en glasskarp fälla? Svårt att veta, absolut. Vad tror ni?
Haha, får mig att tänka på "Hönapöna", minns ni? En favorit jag hade som barn :)
Kackel kackel på er!
Detta har förstås skapat misstankar och konspirationer om hur dessa glasbitar hamnade där dem hamnat. Gick ett fönster sönder under förpackningen i fabriken? Ville glasbitarna hitta ett nytt hem? Eller kan det vara så, att en massa vegetarianer/veganer gaddat ihop sig för våra stackars djur skull och straffar oss kannibaler genom en glasskarp fälla? Svårt att veta, absolut. Vad tror ni?
Haha, får mig att tänka på "Hönapöna", minns ni? En favorit jag hade som barn :)
Kackel kackel på er!
"This is my world"
Idag är det första april, men jag ska nog hålla mig utanför allt det hela lurendrejeriet. De enda skämt jag lyckats med var att tejpa osthyveln och badrumskranen. Hehe. Fast som liten dróg jag verkligen urusla skämt där ingen hann tvivla på mig.
Jag: "Titta! Det står en älg utanför fönstret!"
Pappa: "M..."
Jag: "APRIL, APRIL!"
Igår kväll satte jag mig ner och ritade lite. Det vart en lite utav en fantasi-kreation som jag gjort tidigare, men den här vart lite mer välutförd.
Jag blev ganska nöjd. Vad tycker ni?
POK
Jag: "Titta! Det står en älg utanför fönstret!"
Pappa: "M..."
Jag: "APRIL, APRIL!"
Igår kväll satte jag mig ner och ritade lite. Det vart en lite utav en fantasi-kreation som jag gjort tidigare, men den här vart lite mer välutförd.
Jag blev ganska nöjd. Vad tycker ni?
POK
